Hem

DVD: Icons 15 classic tracks from the gods of rock – Eric Clapton, Gary Moore m.fl.

Lämna en kommentar

icons

The Who – Pinball Wizard/Eric Clapton – Layla/Deep Purple – Black Night/Gary Moore – Parisienne Walkways/Paul Rodgers – All Right Now/Peter Green Splinter Group – Albatross/Jethro Tull – Living In The Past/The Moody Blues – Nights In White Satin/Procol Harum – A Whiter Shade Of Pale/Asia – Heat Of The Moment/Rainbow – Long Live Rock N Roll/Status Quo – Rockin All Over The World/The Stranglers – Golden Brown/Emerson Lake & Palmer – Pictures At An Exhibition (Excerpt)/Yes – Long Distance Runaround

Info: medföljande DVD till tidningen Classic Rock 117.

____________________________________________________________________

När jag nu redan tagit klivet ner i träsket och skrivit om en medföljande cdskiva till en nyligen inköpt Classic Rock-tidning så kan jag väl lika gärna hoppa ner några pinnhål till, och skriva om en medföljande DVD till en gammal Classic Rock-tidning. Ni får dock hålla till godo med DVD:n för tidningen har jag faktiskt inte kvar.

Det här är ju givetvis lite roligare, för hur ofta får man med en DVD till en tidning? Inte ofta, om vi nu ska hålla oss till musiktidningar då. Och här målar de upp med stora penslar direkt; ICONS – 15 classic tracks from the gods of rock. Va, från ”the gods”? Jo jag tackar jag! Och visst, Clapton, The Who, Rainbow, Jethro Tull och de andra sällar sig väl till skaran rockgudar men det blir en salig röra. Inte minst är det en salig röra rent tidsmässigt, då vissa filmsnuttar är inspelade långt efter att artisternas bäst före-datum gått ut. Men, en gång rockgud ….. alltid rockgud, antar jag!?

Med det sagt, den här DVD:n innehåller inte de där makalösa tolkningarna som rubriken ICONS utlovar. Här får vi Deep Purple live från Montreux 1996 utan Ritchie Blackmore, ett ålderstigert Procol Harum och ett Jethro Tull på den här sidan 2000-talet. Det är visserligen inte dåligt men långt ifrån rockgudmaterial och inte alls classic. Fast det kanske är hela grejen med det hela; nostalgitrippen blir liksom mäktigare med gudar som åldrats? Näe, det handlar nog om rättigheter och att gudarna inte riktigt vill skänka bort sina gamla guldkorn – för det är ju ändå dessa de lever på i första hand.

Men lite kul grejer finns det! The Who från 1970 och ett Rainbow med både Blackmore och Ronnie James Dio känns ju helt klart mycket roligare än de där andra klippen. Att ljudkvalitén här kanske är något sämre gör ingenting – det känns liksom mer äkta och gudalikt när dessa forna hjältar kliver fram under rubriken ICONS. Att sedan vissa grupper kanske inte riktigt platsar i kategorin rockgudar är nog snarast mitt problem; dvs en fråga om smak. Personligen har jag dock aldrig haft mycket till övers för Asia och en stelare och mer trevande liveinspelning än ”Heat of The Moment” går nog knappast att hitta, eller?

Sådär ja, precis som i vanlig ordning – både bu och bä. Vad ska jag skriva om nu? Har jag något kvar? Jo då lite finns det allt, men innan dess tror jag att jag går utanför boxen och skriver om en upplevelse istället. Vad sägs om en fet arenakonsert? Bra va? Men ni får vänta lite, den har nämligen inte varit ännu. Således, återkommer …… på lördag (tror jag).

Citatet: ”Yeeeeah …. Yeeah Yeeah ….. Yeah Yeah Yeah …. Oh oohh …. Yeeeah ….Yeah Yeah Yeah …. Ohhh! ….OHHh!! …. YEAH!” (5.50)

Annonser

CD: The Battle Rages On … – Deep Purple (1993)

Lämna en kommentar

The Battle Rages On/Lick It Up/Anya/Talk About Love/Time to Kill/Ramshackle Man/A Twist in the Tale/Nasty Piece of Work/Solitaire/One Man’s Meat

Producenter: Thom Panunzio & Roger Glover Skivbolag: RCA

____________________________________________________________

Passar på att skicka iväg ett R.I.P. till John Lord som gick bort härom dan. Han lämnade visserligen Deep Purple för många år sedan men var oerhört viktig för bandets sound. Lyssna bara på ”Space Truckin'” på utomordentliga plattan Machine Head.

Den här plattan har nästan tjugo år på nacken men känns som en ganska irrelevant liten sak som tillhör den senare delen av Purples diskografi. Men det klart, om man jämför den med plattan innan denna –  Slaves and Masters med Joe Lynn Turner på sång – så är det ju ett lyft. Men speciellt bra är det dock inte.

Detta är också sista plattan med gitarristen Ritchie Blackmore. Bandet hade redan påbörjat inspelningen av plattan när sångaren Ian Gillan återigen kom med i bandet (han hade ju hoppat av den första återföreningen för att satsa på en solokarriär) och när Gillan ändrade i låtarna blev Blackmore i vanlig ordning irriterad och stämningen i bandet var inte på topp när de stack ut på turné. Blackmore hoppade av bandet efter några spelningar. Faktum är att jag såg en av konserterna under denna turné precis efter att Blackmore hoppat av. Joe Satriani hoppade med kort varsel in och gjorde enligt min mening ett strålande jobb. Men visst, det hade ju varit roligare att se dem med Ritchie Blackmore – även om stämningen i bandet nog inte var på topp.

Den här skivan kändes kanske lite kul 1993, eftersom Gillan var tillbaka, men jag ska sanningsenligt säga att det här inte är mycket att hänga i ….. ehhh ….. granen (?). Titelspåret och ”Anya” är väl okej – de hade liksom funkat på Perfect Stanger – men annars låter herrarna mycket trötta. De varvar det ena slitna riffet efter det andra, och John Lord märks tyvärr inte speciellt mycket här.

Personligen tycker jag att bandet borde ha satt punkt här. Istället fortsatte de med ny gitarrist, Steve Morse, och turnerar fortfarande världen runt – mest på gamla meriter. Under dessa tjugo år har bandet släppt fyra plattor, den ena sämre än den andra. Så, om du vill lyssna på Deep Purple gör du nog bäst i att bläddra fyrtio år bak i diskografin.

Fråga: Kan det här vara det fulaste DP-omslaget någonsin?

Svar: Nej, det hittar ni här.

DVD: Live 1974 – Deep Purple (2006)

Lämna en kommentar

Burn/Might Just Take Your Life/Mistreated/Smoke On The Water/You Fool No One/The Mule/ Truckin’

Speltid: 84 min Ljudformat: Stereo (är det alldeles säkert det?)

___________________________________________________________________

Det är söndagkväll och jag sträcker mig efter något i DVD-hyllan. Hade egentligen tänkt skriva om en annan, nyinköpt, men fick tag i fel – så det får bli den här. Men å andra sidan, lite Deep Purple är ju aldrig fel och här har du dem live från jättefestivalen California Jam, inspelad 1974. Fatta hur längesedan det är! Förutom Deep Purple spelade bland andra Black Sabbath, Eagles och Earth Wind & Fire på denna festival som drog ungefär 250 000 pers. Snacka om jam! Fast den här DVD:n släpptes först 2006.

Ljudkvalitén är dock anmärkningsvärt dålig, vilket gör att jag sällan tar fram den här. Som tidsdokument är det dock mycket roligt att se denna uppsättning av Purple med David Coverdale och Glenn Hughes i fronten. Personligen älskar jag denna version av bandet som fick ur sig klassikerna Burn och Stormbringer (ja, jag har skrivit om båda tidigare). Men när Hughes och Coverdale tog mer plats i bandet (inte minst funk-Hughes) surnade Ritchie Blackmore till och hoppade av. Purple fortsatte med Tommy Bolin som ersättare men splittrades efter en platta. Bandet återförenades sedan 1984 med klassiska Ian Gillan-sättningen, och resten vet ni ju.

Vet inte om det här är konserten i sin helhet – det är ju inte så många låtar (men en del av dem sticker iväg i över tio minuter). Majoriteten av materialet kommer självklart från Burn och så en pliktskyldig ”Smoke On The Water” mot slutet. De måste ju varit trötta på den redan då? Sedan måste jag erkänna att ”Space Truckin'” utan Ian Gillan inte är riktigt samma sak.

Annars är väl allt som det ska tror jag. Och Ian Paice är ju fan i mig världens bästa trummis. Lyssna bara på ”You Fool No One” nedan. Gosse, den snubben kan lira trummor!!

Citatet: ”We’re gonna do a song that Ritchie wrote”

CD: Burn – Deep Purple (1974)

Lämna en kommentar

Burn/Might Just Take Your Life/Lay Down, Stay Down/Sail Away/You Fool No One/What’s Goin’ on Here/Mistreated/”A” 200

Producent: Deep Purple Skivbolag: EMI

_________________________________________________________________________

Ni kan historien: Ian Gillan och Roger Glover ut, David Coverdale och Glenn Hughes in. De ville att Hughes skulle spela bas men han ville sjunga ockå – och då han sjöng så förbannat bra lät de honom hållas. Det sägs också att Coverdale var så fantastiskt ful att de (purple) fixade  (läs: betalade) plastikoperation innan han fick kliva in i rampljuset – men det där är nog bara en gammal skröna. Coverdale lär också ha tvingats bantat ner sig ett par kilo och sluta upp med alla kladdiga chokladkakor.

Nåväl, musiken är ju det viktiga och 1974 var ju ett riktigt guldår för Deep Purple. De släppte två fantastiska plattor detta år: Burn och Stormbringer (och den sistnämnda har jag skrivit om tidigare). Burn kom först och är nog den som är mest hårdrock.

I inledande ”Burn” skolar Ian Paice världens alla rocktrummisar och visar hur man bucklar till pukorna på bästa möjliga sätt. Ritchie Blackmore passar på att leverera ett av sina bästa solon i samma låt – och Coverdale/Hughes sjunger arslet av sig. ”Sail Away” har det funkigaste riffet du kan hitta på en Deep Purple-platta och ”You Fool No One” visar hur koskällan ska slås. Ultramegasuperklassiker – som du bara måste höra innan du dör, såklart. Ian paice är ett trummande geni, har jag sagt det? Gaaaaaah, fy fan vad bra den här plattan är. Nu blir jag sittandes här hela kvällen. Jag som har så mycket annat att göra. Hmmm!

Citatet: ”I’ve been mistreated, I’ve been abuuuuuuuused – I’ve been struck downhearted, baby, I’ve been confuuuuuuuuuuuuused” (Mistreated)

CD: 24 Carat Purple – Deep Purple (1975)

2 kommentarer

Woman from To Tokyo/Fireball/Strange Kind of Woman/Never Before/Black Night/Speed King/Smoke on the Water/Child in Time

Producent: Deep Purple Skivbolag: Purple Records

_________________________________________________________________________________

Så där ja, nu blir det riktigt bra purpleprylar här. Det här är en klassisk samlingsplatta med Deep Purple! Genom att lyssna igenom 24 Carat Purple förstår du precis vari storheten med detta band ligger. Merparten av låtarna är nämligen liveversioner och även om det kanske finns ett och annat att önska i låtlistan så måste jag nog å det bestämdaste hävda att detta är bandets allra bästa samling.

Det är ju på scenen Deep Purples styrka kommer fram! Fantastiska musiker är de allihop och dessa liveversioner är överlägsna studioversionerna. Absoluta höjdpunkter är ”Strange Kind of Woman”, som är min ohotade Purplefavorit – där livesvänget gör låten så mycket bättre, och makalösa tolvminutersversionen av ”Child In Time”. Ja, så får vi kanske inte glömma ”Black Night”.

Vet inte hur många gånger jag lyssnat på den där duellen mellan Ritchie Blackmore och Ian Gillan i ”Strange Kind of Woman” eller Blackmores stolpiga inledning i ”Smoke On The Water”. Det är något magiskt över den här skivan. Det är ett praktexempel på hur ett riktigt bra rockband ska låta. Sedan måste jag bara nämna Ian Paice. Och John Lord. Ja, och Roger Glover. Så, nu var det sagt. Gaaaaaaah vad längesedan jag lyssnade på den här skiva. Den är ju hur bra som helst!! Anledningen! Ha …… Ja, ni fattar!?

Citatet: ”There once was a woman, a strange kind of woman the kind that gets written down in history … her name was Nancy, her face was nothing fancy, she left a trail of happiness and misery … I loved her … Everybody loved her … she loved everyone and gave them good return” (Strange Kind of Woman)

LP: The House of Blue Light – Deep Purple (1987)

Lämna en kommentar

Si: Bad Attitude/The Unwritten Law/Call of the Wild/Mad Dog/Black & Whited 1

Sid 2: Hard Lovin’ Woman/The Spanish Archer/Strangeways/Mitzi Dupree/Dead or Alive

Producent: Roger Glover & Deep Purple Skivbolag: Polydor

__________________________________________________________________________

The House of Blue Light är Deep Purples andra skiva sedan återföreningen med den klassiska och mest framgångsrika versionen av bandet. Föregångaren Perfect Strangers framstår ju idag som en hyfsad platta men den här har inte åldrats väl. Vet inte hur de tänkte? Ibland låter det nästan Rainbow, som i ”Dead or Alive”, och ett av bandets absoluta lågvattenmärke – ”Call of The Wild” – hittar du på denna platta. Det är ett otäckt spektakel till låt som närmast liknar en popdänga.

Jag älskar Deep Purple men den här skivan tar jag inte fram igen. Fast, du kanske vill att jag ska vaska fram guldkornen? Sorry, det finns inga. fast, några låtar som kanske kan sträcka på sig, i förhållande till de övriga, är kanske ”Bad Attitude”, ”Hard Lovin’ Woman” och ”Mitzi Dupree” – där den senare är en sån där underbar nonsenstext signerad Ian Gillan (och som också sägs vara sann). Resten kan du glatt strunta i!

Men, som vanligt sjunger Ian Gillan överjordiskt bra. Älskar den rösten, så nu sitter jag och lyssnar igenom plattan en gång till bara för att få  höra den där fantastiska rösten. Ja, och Ritchie Blackmore passar såklart på att riva av några grymma gitarrsolon. Vad säger ni, ska vi ta en purpleplatta till?

Citatet: ”I said: what is this queen of the ping pong business? She smiled, ‘what do you think – it has no connection with china.’ I said: ‘ooohh, have another drink'” (Mitzi Dupree)

CD: Stormbringer – Deep Purple (1974)

Lämna en kommentar

 

Stormbringer/Love Don’t Mean a Thing/Holy Man/Hold On/Lady Double Dealer/You Can’t Do It Right/High Ball Shooter/The Gypsy/Soldier of Fortune

Producent: Martin Birch & Deep Purple Skivbolag: EMI

_______________________________________________________________________________

Jag minns fortfarande allra första gången jag hörde talas om Stormbringer. Jag satt i baksätet när föraren och medpassageraren i framsätet inledde en diskussion om Deep Purple och plattan Stormbringer. Själv var jag ett barn av Perfect Strangers-eran och hade ingen aning om vad de pratade om. Minns fragment ur diskussionen:

Föraren, som var ett mycket inbitet Purple-fan, sade” jag älskar David Coverdales raspiga röst” och medpassageraren fylle i ”och Glenn Hughes sköna skolpojksstämma”. Båda enades om att rösterna tillsammans förenades i en fantastiskt symbios av rockhistoria. Och där satt jag jag i baksätet med ”Knocking At Your Backdoor” pumpandes i huvudet och undrade vad fan jag missat.

Det första jag gjorde när jag klivit ur bilen var iallafall att kolla upp plattan – blev minst sagt nyfiken, och jag hade väl struntat i Stormbringer då omslaget ser ut som något taget ur en dålig fantasyberättelse.

Och det stämmer lite; omslaget skiljer sig från övriga plattor men det gör även musiken, för här är det mer avslappnat och ledigt med betoning på svänget – ibland får jag t.om. soulvibbar. Kan utan tvekan säga att Stormbringer är en av mina absoluta favoritplattor – i alla kategorier. Varenda gång jag lyssnar på den påminns jag om hur mycket den betyder för mig. Tror faktiskt inte att jag kan leva utan att få en Stormbringerinjektion med jämna mellanrum.

Det är just rösterna, Coverdale och Hughes, som är den största behållningen, och detta märks inte minst i spår som ”Love Don’t Mean A Thing” och ”You Can’t Do It Right”. Glenn Hughes anlitades främst som basist men ville sjunga, och eftersom han visade sig ha en av rockvärldens allra bästa röster så var det ingen som sade emot. Coverdale och Hughes turas om enligt varannan vers-metodiken, och det fungerar utmärkt. Hughes lite mer pojkaktiga stämma bryter av skönt mot Coverdales Marlborotärda och lite mer djupa stämma. Sedan får de också varsitt solonummer, ”Holy Man” och ”Soldier of Fortune”.

Du som är van att höra Ian Gillan vid mikrofonen i Purple blir nog en aning förvånad, för det här är någonting helt annat. Här finns inga muskelriff alá ”Smoke On The Water” utan merparten förlitar sig på en halvfunkig rytmmatta – fast det hindrar inte Ritchie Blackmore från att leverera klassiska solon – och hela bandet spelar på något vis lite lättsammare. Och det svänger något enormt! Låt dig inte heller luras av John Lords orgelmatta i inledande titelspåret, det blir bättre än så!

Deep Purple spelade in ytterliggare två plattor med Hughes och Coverdale men Blackmore hoppade av bandet innan den tredje och ersattes av Tommy Bolin. Den där tredje skivan är inte speciellt bra men Burn, som jag vill minnas kom ut samma år som just Stormbringer, är ytterliggare en klassiker. Och hur Ritchie Blackmore kan se tillbaka på denna era av Deep Purple och kalla det ”shoe shine music” övergår mitt förstånd. Jag älskar visserligen Machine Head och Ian Gillans röst men det här är någonting annat – och det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Så, om du nu inte hört Stormbringer så säger jag ”GRATTIS” – du har en fantastiskt eftermiddag framför dig.

Citatet: ”You were always playing my records when I was after making some love, but I need more than the music to keep myself together – although it makes me feel so good” (You Can’t Do It Right)

Older Entries