Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

CD: Gold – Ryan Adams (2001)

Lämna en kommentar

gold

New York, New York/Firecracker/Answering Bell/La Cienega Just Smiled/The Rescue Blues/Somehow, Someday/When the Stars Go Blue/Nobody Girl/Sylvia Plath/Enemy Fire/Gonna Make You Love Me/Wild Flowers/Harder Now That It’s Over/Touch, Feel and Lose/Tina Toledo’s Street Walkin’ Blues/Goodnight, Hollywood Blvd

Producent: Ethan Johns Skivbolag: Lost Highway Records

___________________________________________________________________________________________

Det sägs att Ryan Adams kastat ut folk från sina konserter då någon överförfriskad i publiken, som en liten humoristiskt gest till att han många gånger förväxlats med en viss Bryan, ölrusigt hojtat efter ”Summer of 69”. Lite fånigt kan tyckas, men det där var nog mest när han krökade. Adams har lagt av med både droger och alkohol sedan några år tillbaka och är nog inte lika stingslig längre. (OCH: för att visa Ryan respekt struntar jag att tagga Bryan i detta inlägg.)

Nåväl, man kan säga att Gold är ett mästerverk. Det är iallafall den platta jag använder som måttstock för att bedöma om en Adamsplatta är bra eller mindre bra. Det här är definitivt min favorit med honom och jag tror inte att han har fått till en jämnare samling låtar sedan denna. Många fantastiska låtar har det blivit, men inge lika helgjutna plattor som Gold.

Tror också att denna, hans andra soloplatta, blev det stora genombrottet med låtar som ”New York, New York”, ”Firecracker”, ”Answering Bell” och ”La Cienega Just Smiled” – som också inleder plattan (just i den ordningen). På ”Answering Bell” gästar även Adam Duritz från Counting Crows med ett skönt bakgrundsmässande.

Sviten med topplåtar slutar dock inte där utan fortsätter mer eller mindre genom hela platta. Fast med några dalar såklart. Det är dock skönt att han kränger iväg ett tiominutersjam i ”Nobody Girl” och får till ett fett rocksväng i ”Enemy Fire”. Det som sticker ut här blir alltså inte udda eller dåligt.

Sedan är frågan om han inte är som allra allra bäst i avskalade nummer som ”Sylvia Plath” och ”When The Stars Go Blue”. Inte minst i den senare. Fast det klart, det ena ger ju det andra; men andra ord – en smått perfekt samling låtar i den lite mer nyodlade och moderna countryrockfåran.

Gott så!

Citatet: ”Did I slip? I know I stumbled.” (Answering Bell)

CD: Easy Tiger – Ryan Adams (2007)

Lämna en kommentar

Easy Tiger

Goodnight Rose/Two/Everybody Knows/Halloweenhead/Oh My God, Whatever, Etc./Tears of Gold/The Sun Also Sets/Off Broadway/Pearls on a String/Rip Off/Two Hearts/These Girls/I Taught Myself How to Grow Old

Producent: Jamie Candiloro Skivbolag: Lost Highway Records

____________________________________________________________________________

Det var ett tag sedan sist, jag vet. Det blir svårare och svårare att hitta de där skivorna jag inte skrivit om då de liksom blandades huller om buller när vi flyttade för några månader sedan. Men, plötsligt hittar man riktiga pärlor som av någon konstig anledning inte hittat till bloggen ännu. Detta och nästa inlägg kommer således att handla om Ryan Adams.

Ni minns kanske hur jag för några inlägg sedan länkade en artist till filmen This is 40? Det där är verkligen en riktig skitfilm som egentligen inte förtjänar att nämnas ytterligare men det går faktiskt att länka även Ryan Adams till denna Hollywoodsörja. Av den enkla anledningen av att han är med i  ….. gaaaah, SPOILERVARNING …. slutscenen. Och även om det är något förutsägbart så är det kanske det enda de lyckades med i filmen – att plantera Adams i slutet (framförandes låten ”Lucky Now”, som dock inte finns med på denna skiva). Filmen handlar ju nämligen delvis om en krisande 40-åring i skivbranschen och då han inte hänger med i ”dagens musikklimat” passar ju Adams in som en perfekt kompromiss där på slutet; en artist för honom som är relativt ung med ändå lutar sig på grunder andra singer/songwriters byggt upp åratals tidigare.

Fast det har ju inte så mycket med den här skivan att göra. Nej, det var bara någonting som slog mig nu när jag sitter här och lyssnar på Adams nionde platta Easy Tiger. Den är riktigt bra. En av hans bättre, och då ska ni veta att Ryan Adams kan vara grymt ojämn men har hyllats och geniförklarats fler gånger än de flesta 38-åringar. Precis som vissa andra artister i genren (säg Neil Young) är han produktiv och tänker inte alltid två gånger innan har släpper ifrån sig en samling låtar. Resultatet varierar, minst sagt. Fast på senare år har han slagit av på utgivningstakten en aning vilket också gjort skivorna något jämnare.

Här är det mestadels något avskalat och halvakustiskt, bortsett inledande ”Goodnight Rose” och småskojiga ”Halloweenhead” (vad nu det egentligen är). Vet heller inte hur personliga texterna egentligen är men jag får känslan av att Adams bearbetar en havererad relation och det är textmässigt ganska deppigt. Inte minst i vackra låtar som ”Two” och ”Everybody Knows”. Men deppigt blir ju många gånger bra, och här visar han verkligen sin styrka som textförfattare. Vidare är det enkelt! Låtarna är korta samt utan krångliga arrangemang – vilket här visar sig vara alldeles utmärkt. Kan verkligen rekommendera den här skivan, inte minst om du vill ha en bra introduktion till Ryan Adams – och då kommer du ju självklart upptäcka att han skrivit galet många bra låtar, och att bandet Whiskeytown (som Adams var med i) är/var sjukt underskattade.

Fast det är ju en annan historia.

Citatet: ”You come to me sometimes when I’m thinking like a cannonball shooting out a canyon …. and I forget whatever it was I was thinking about” (Everybody knows)

CD: Greatest Hits – The Doors (1996)

Lämna en kommentar

Bild

Hello, I Love You/Light My Fire/People Are Strange/Love Me Two Times/Riders On The Storm/Break On Through/Roadhouse Blues (live)/Touch Me/L.A. Woman/Love Her Madly/The Ghost Song/The End (From Apocalypse Now)

Producent: Paul A Rotchild Skivbolag: Elektra

___________________________________________________________________

Ja ja ja, jag vet att jag skrev att jag skulle gå utanför boxen i nästa inlägg men nu öppnades en ny dörr (ursäkta ordvitsen) och då kunde jag inte låta bli att skriva om den här. Slog nämligen upp tidningen och såg att Ray Manzarek gått bort. Och Ray var snubben bakom orgeln i The Doors och således hyfsat viktig för bandets sound. Hen blev 78 år. Men hur som helst, detta ledde också till att jag tog en titt i samlingen och upptäckte den här. Då kan jag ju inte låta bli att skriva några rader om den, eller hur?

Fast det finns nog en anledning till att jag ‘glömt bort’ det här! Det står ‘greatest hits’ på omslaget (som är ohyggligt anskrämligt by the way) men det här är en makalöst tunnsådd samling. The Doors hade visserligen en ganska kort men intensiv karriär fast jag skulle kunna fylla detta inlägg med låt efter låt som saknas på denna samling. Exempel? Okej: ”Moonlight Drive”, ”When The Music’s Over”, Soul Kitchen” och en hel hoper andra.

Mest intressant på den den här samlingen är kanske ”The Ghost Song”, för att den sticker ut. Låten återfinns på plattan An American Poet, som bandet släpptes sju år efter att sångaren Jim Morrison gått bort. Paul A Rotchild, som producerat de flesta av bandets plattor, kallar den dock ”a rape of Jim Morrison” då han menar att dikterna inte alls framförs som Morrison hade velat.  Plattan består alltså av tonsatta dikter som Morrison lämnade efter sig. Överlevande Doors-medlemmar snodde dem helt enkelt för att skapad ny musik . Det låter makabert, och det är det ju. Så här i efterhand tror jag nog att samtliga inblandade ångrar detta tilltag då det inte direkt  gör The Doors arv rättvisa, snarare tvärtom. 

Förresten, när det gäller The Doors kommer jag på att jag är en periodare. Lyssnar på dem med jämna mellanrum men tröttnar ALLTID efter ett tag. Det är den där förbannade orgeln som både ger och tar, och om man lyssnar för länge på The Doors tar den över och det känns som om man käkat både svarta och vita tangenter till frukost, lunch och middag.

Citatet: ”Ninety percent of the time, when he was drunk, he was impossible to deal with. The other ten percent, he transcended himself, and was brilliant. The ten percent is on his records. The other ninety percent is garbage.” (Paul A Rotchild om hur det var att arbeta med Jim Morrison)

CD: 24 Carat Gold – Deep Purple, Death Star Riders m.fl.

2 kommentarer

24 carat gold

Deep Purple – Hell To Pay/Black Star Riders – Bound For Glory/Big Country – The Journey/Tracer – Wolf In Cheap Clothes/Helldorado – Bones In The Closet/The Deafening – Death Rattle N’ Roll/Peanut Butter Lovesicle – Black Eyed Blues/Alice In Chains – Hollow/Reagan Browne – Still That Boy From Texas/Mother Of God – The Forest/Eureka Machines – Affluenza/Long John Laundry – Get Yo Ass In Da Air/Scorpion Child – Polygon Of Eyes/S.U.N. – I’M The One/Kadavar – Come Back Life

Info: medföljande cd till Classic Rock Magazine nr 184

___________________________________________________

Förr köpte jag tidningar som NME, Q och Uncut där den gemensamma nämnaren var någorlunda fräsch musik. Sedan blev jag äldre och när jag nu bläddrar bland tidningarna i hyllan är det banden i tidningar som Classic Rock som känns mest intressanta. Hmmm. Klassisk rock, där merparten av banden peakade för trettio år sedan.

Men lite nytt finns det också. Lite. Och då handlar det mest om gamla band som släppt nytt eller gamla musiker som startat nytt band. Eller nya band som låter gamla. Ni fattar – gammalt är den gemensamma nämnaren!

Här får du nytt med gamla och sånt som låter gammalt fast är nytt, typ. Deep Purple är ju kanske inte helt obekanta men att de släpper ny platta intresserar kanske bara 5% av fansen, om ens det. De har ett ganska taskigt utgångsläge då plattor som Machine Head och In Rock alltid kommer överskugga allting de gör nu. Och även om ”Hell To Pay” inte är tokig alls så börja man jämföra direkt, och så är det kört.

Som andra spår dyker Black Star Riders upp och tidningen informerar att detta är senaste upplagan av bandet Thin Lizzy som bytt namn. Fast den enda egentliga länken till Lizzy är gitarristen Scott Gorham. Det låter dock kusligt mycket Thin Lizzy om det här, vilket är konstigt då sångaren Ricky Warwick inte alls låter som Phil Lynott på andra skivor (med gruppen The Almighty). Här verkar han gå in för att närmast imitera Phil,  och även om det egentligen borde göra mig rasande och illamående sitter jag och stampar takten. Letar jag månne efter den där klassiska rockkänslan och vill att det ska vara bra? Låter jag mig luras bandbytarknepet? Jag vet inte – fråga igen om en några veckor!

Allra bäst är faktiskt Alice In Chains som låter precis lika mycket Alice In Chains som de alltid gjort trots att Layne Staley inte finns med i ljudbilden längre. ”Hollow” är riktigt bra. Hoppas bara att kommande plattan inte är så här baktung  hela tiden. Annars är det mesta på denna samling sådär. Det låter retro (classic rock, duh!) och de band jag tror är nyförmågor, som Tracer och The Deafening, serverar mest trötta klyschor. Scorpion Child är ju kul i nån minut men jag tror knappast att jag skulle palla med en hel platta. Detsamma gäller nog S.U.N. som till en början inte låter så dumt.

Det här är inte direkt någon ögonöppnare för ny klassisk (?) rock. Möjligen missar jag något här då jag kanske varit ivrig på skipknappen emellanåt. Vissa roliga riff och låtar förvisso, men 24 karat? Knappast. Tidningen var dock riktigt underhållande.

Citatet: ”I woukd have rebuilt Jericho for nights as good as this” (Bound For Glory)

CD: Human Soul – Graham Parker (1989)

Lämna en kommentar

human soul

Little Miss Understanding/My Love’s Strong/Dancing For Money/Call Me Your Doctor/Big Man On Paper/Soultime/Everything Goes/Sugar Gives You Energy/Daddy’s A Postman/Green Monkeys/I Was Wrong/You Got The World (Right Where You Want It)/Slash And Burn

Producenter: Brinsley Schwarz, Graham Parker & Jon Jacobs Skivbolag: BMG

_______________________________________________

Sitter och slötittar på This is 40, som för övrigt är en riktig skitfilm, när plötsligt Graham Parker dyker upp i rutan. Han spelar rollen som föredettingen ingen längre vill höra men som den entusiastiske och musikälskande skivbolagssnubben som brutit sig loss från det stora bolaget (och tillika en av huvudpersonerna i filmen) tror stenhårt på – för att det är kvalitet! Behöver kanske inte tillägga att hans bolag är på väg mot konkurs?

Hur som helst, jag vet oförskämt lite om Graham Parker men visst har jag en skiva med denne man? Jo då, och den har jag givetvis glömt bort att skriva om (för att den förmodligen gjort alldeles för lite avtryck i kombination med att jag aldrig lyssnat på Parker). Med detta sagt; förvänta dig inte ett kvalitativt inlägg där jag försvarar Graham Parkers vara eller icke vara!

För tyvärr, den Parker som gav ut denna skiva 1989 låter ungefär lika trött som filmversionen 2013. Något yngre och inte lika medelåldersrock förvisso, men ändock ganska trött. Det här är en högst splittrad skiva med låtar som drar åt pophållet och andra som far iväg lite varstans. Hittar ingen riktning alls.

Det här är förmodligen ett dåligt val om man nu bara ska äga en skiva med Graham Parker. Åtminstone hoppas jag det; för han förtjänar förmodligen ett bättre förstaintryck. Det här lockar mig iallafall inte att vidare utforska Parkers diskografi. Och jag vill inte vara sådan, men citatet nedan skvallrar om att han kände sig både bitter och lite ‘out of the loop’ redan 1989. Men visst, viss feelgoodfilmkänsla uppstår i en del låtar så han är ju inte direkt felcastad i filmen heller.

Citatet: ”look at the youth in their Whitesnake T-shirts, they’re wearing a poor man’s version of the haircut – man they might as well be from another universe” (Big Man on Paper)

2-CD: The Story So Far (The Very Best Of) – Rod Stewart (2001)

Lämna en kommentar

RS

Disc 1 A Night Out: Maggie May/Every Picture Tells a Story/Some Guys Have All the Luck/Young Turks/Do Ya Think I’m Sexy?/What Am I Gonna Do (I’m So in Love With You)/Hot Legs/You Wear It Well/Rhythm of My Heart/Downtown Train/The Motown Song/This Old Heart of Mine (Is Weak for You)/Tonight I’m Yours/Ooh La La/I Can’t Deny It/It Takes Two/Stay with Me

Disc 2 A Night In: Sailing/I Don’t Want to Talk About It/Have I Told You Lately/The First Cut Is the Deepest/You’re in My Heart (The Final Acclaim)/All for Love/Tonight’s the Night (Gonna Be Alright)/Every Beat of My Heart/Tom Traubert’s Blues (Waltzing Matilda)/Don’t Come Around Here/The Killing of Georgie (Part I and II)/Love Touch/I Was Only Joking/Ruby Tuesday/In a Broken Dream/Reason to Believe/In My Life

Lyssna: Rod Stewart

Producenter: Rod Stewart, Patrick Leonard, Trevor Horn m.fl. Skivbolag: Warner Bros.

_____________________________________________________

Den här hittar jag i min dotters rum. Fast jag tror inte att hon lyssnar på den, nej hon är mer inne på Kiss just nu. Hur som helst, det är ju en trevlig liten upptäckt. Rod Stewart är ju aldrig fel, eller tja … nästan aldrig fel!

På den här samlingen – som ska vara karriäromfattande fram till 2001 (the story so far, duh!?) – får du galet många låtar uppdelade på två cdskivor; som i sin tur delar in karriären i två underrubriker. Det är A Night Out och A Night In, och precis som du förmodligen redan räknat ut så är låtarna på den förstnämnda något fartigare än de på den sistnämnda. Och det är ju inte helt fel att dela upp en samling på detta vis, faktiskt.

Fast helt komplett är den ju nu inte. Nej, det fattas en del och allra mest uppenbar är ju ”Handbags and Gladrags”. Läser mig till att just den och andra fått stryka på foten på grund av kontraktsskäl. Många av Stewarts gamla klassiker ligger på skivbolaget Mercury, den här skivan är utgiven av Warner Bros. Tja, vad gör man åt det?

Fast om vi nu struntar i skivbolagstjafs så är det här en riktigt trevlig samling, men visst har jag andra och bättre samlingar med Rod Stewart (som jag även skrivit om tidigare). Sedan är ju det nyare materialet inte alls lika bra som det äldre – så är det bara. Fast det finns inte mycket jag avskyr här men jag har alltid haft svårt för ”The Motown Song” och sedan känns Stoneslåten ”Ruby Tuesday” ganska onödig. Han är ju annars riktigt bra på att göra andras låtar till sina egna, men där går han bet. Vidare känns ”All For Love”, som han gjorde tillsammans med två andra inte helt okända herrar, som ett ganska onödvändigt inslag i denna samling. Jag hade glömt den! Nu är den tillbaka!! Tack så j-la mycket för det!!!

Fast det som är bra räcker och blir över, och på det hela en påminnelse om att Roddan är grymt bra, när han är på det humöret. Gott så!

Citatet: ”If I stand all alone, will the shadow hide the color of my heart?” (I Dont Wanna Talk About It)

 

Older Entries