CD: Fahrenheit – Toto (1986)

Till the End/We Can Make It Tonight/Without Your Love/Can’t Stand It Any Longer/I’ll Be Over You/Fahrenheit/Somewhere Tonight/Could This Be Love/Lea/Don’t Stop Me Now

Vissa skivor har man tydligen både på vinyl och CD. Och, här behöver vi liksom stanna upp ….. OK, alright ….. japp, det här är ….. en guilty pleasure för mig, okej? Om du misstycker så slänger jag upp följande MOTARGUMENT: Jeff Porcaro, Steve Lukather, David Paich, Mike Porcaro, Steve Porcaro…. och Joseph Williams (exakt i den ordningen). Fahrenheit är Totos sjätte platta; den första med Joseph Williams på sång och jo … han är ingen Bobby Kimball men i det 80-tal den släpptes sitter den ganska bra. Eller hur?!

Det finns dock en hel del ogjort kring den här plattan. Som t.ex. videon till ”Till The End” där Paula Abdul svansar runt och fånar sig medans Joseph Williams spatserar runt i lustig hatt. Eller videon till ”I’ll Be Over You”; en smetig powerballad där Steve Lukather & Co gör en takspelning (som om de vore Beatles) med fåniga solglasögon och iscensatt solljus. Trams? —– Japp!

Men om vi bortser från allt det där, och det kanske lite väl polerade soundet, så är det här en riktigt bra platta. Visst, Willams är ju ingen Bobby K men låtmaterialet håller rätt bra 80-talsklass. Jag har, hur som helst, svårt att värja mig mot låtar som ”Without Your Love” (galet hi-hathäng på den här), ”Ill Be Over You (Steve L …. snyggt; absolut!), ”Could This Be Love” (sitter som en 50-talssmäck) och så gav de en säck guldpengar till Miles Davis som spelar på avslutande instrumentalaren ”Don’t Stop Me Now” (kan det bli mer 80-talsDavis än så?).

En klassiker, helt klart. Den här har man lyssnat på från och till, och som alltid älskar man ju Steve Ls solo i ”I’ll Be Over You”, den poppiga percussionmattan som omsluter ”Lea” (Steve Porcaro, well done) och kedjerasslet i titelspåret – det funkar fortfarande (David Paich). Den här plattan släpptes 1986 och nånstans är det bara att se tillbaka och minnas; snyggt, polerat och perfekt – men vaddå; nån måste väl få hålla på med det det där snygga, polerade och perfekta? Och de kallar sig Toto!

Citatet: ”Got a fast education holding you in tears, someone finally hurt you after all these years… got to get my message to you somehow”

LP: Secret Combination – Randy Crawford (1981)

Sid A:You Might Need Somebody/Rainy Night In Georgia/That’s How Heartaches Are Made/Two Lives/You Bring The Sun Out

Sid B: Rio De Janeiro Blue/Secret Combination/When I Lose My Way/Time For Love/Trade Winds

Producent: Tommy LiPuma Skivbolag: Warner Bros.

Jaha, it’s been a long time since I blogged and rolled men tänkte att det kanske var dags att sparka igång den här gamla bloggen igen? Det har ju hänt en del sedan sist, inte minst har jag lagt mig till med ett nytt vinylberoende. Vinylmarknaden blomstrar ju och i år lyfte även jag in vinylsvarven i vardagsrummet.

Nu har jag ju redan skrivit om mer eller mindre alla mina vinylskivor på den här bloggen men ett vinylt jazzarv (då min far gick bort för några år sedan) och mitt nyfunna intresse för 33-varvare (ja, jag undviker 45:or) har skapat nya förutsättningar. Och jag gräver djupt i tiokronorsbackarna trots det enorma utbudet av flashiga nyutgåvor. Det är ju liksom där guldet finns; i de där slitna backarna hittar man plötsligt en riktig pärla inbäddad mellan Pernilla Wahlgren och Tito Beltrán. Så, det är väl bara att köra igång – och var börjar man? Jo, precis i en sån där tiokronorsback.

Om man kan bli kär i en röst, då ligger Randy Crawford bra till. Tror att jag upptäckte henne på 90-talet, och trots att hon då gjorde smetiga och västkustdoftande plattor gick det inte att motstå denna röst. Trots rösten är hon dock en artist som gärna hamnar i dessa tiokronorsbackar, vilket jag tacksamt ta emot (och JA, det kommer mera med Randy senare).

Secret Combination kom ut 1981, alltså innan hennes plattor blev lite för smetiga och överproducerade. Öppningsspåret ”You Might Need Somebody” är en av hennes större hits och i samma ögonblick som jag fiskar upp den ur backen tittar den väderbitne mannen i backen bredvid på mig med höjda ögonbryn och säger: ”Ah, du vet väl att Steve Lukather lirar gura på den där?” Och Nej, det visste jag inte och efter en noggrannare titt på omslaget hittar jag även Toto-kollegan Jeff Porcaro på trummor och en rad andra supermusiker. Det är vad det låter – välspelat och snyggt, men även bra.

Höjdpunkter på plattan är självklart nämna öppningsspår med sängkammarförföriskt gitarrspel av just Lukather och skönt stötblås i refrängerna. Men det är ju även oerhört svårt att värja sig mot saker som ”Rainy Night In Georgia”, ”That’s How Heartaches Are Made” eller ”Rio de Janeiro Blue”, med ett flöjtsolo som är så på gränsen till corny att det blir bra. Miss Crawford ömsom viskar, ömsom wailar fram textraderna på den här plattan och en måndagskväll i ett kallt vinterlandskap värmer den bättre än konjaksspetsad glögg.

Tror att jag slutar där. Nu är jag igång och sneglar redan på de andra tiokronorsfynden i jakt på nästa inlägg. Eller blir det kanske något från min fars digra jazzsamling eller någon av de få nya vinylskivor som jag faktiskt inhandlat det senaste året? Well, vi få se. På återseende!

Citatet: ”Ah, du vet väl att Steve Lukather lirar gura på den där?”

CD: In Through The Out Door – Led Zeppelin (1979)

In the Evening/South Bound Saurez/Fool In the Rain/Hot Dog/Carouselambra/All My Love/I’m Gonna Crawl

Producent: Jimmy Page & Peter Grant Skivbolag: Swan Song Records

______________________________________________________________________________________-

Sista plattan med Led Zeppelin. Nej, inte här på bloggen utan den sista plattan bandet spelade in. När trummisen John Bonham dog den digra rockdöden (kvävd av sina egna spyor)  något år senare bestämde sig resten av bandet för att lägga ner verksamheten. Ett klokt beslut – tänk om fler rockstjärnor gjorde så.

Jag älskar verkligen Led Zeppelin, det gör jag. Men jag kan inte påstå att de lade av med flaggan i topp. In Through The Out Door är en riktigt ojämn platta som stundtals faktiskt är ganska usel. Låtar som ”Hot Dog” och ”Carouselambra” är ordentliga hjärnsläpp jämfört med tidigare låtar i diskografin. Att Jimmy Page var helt borta på herion under den här perioden förklarar kanske varför den saknar klassiska riff. Istället tvingades John Paul Jones kliva in och styra upp med plastiga klaviaturmattor.

Kritikerna sågade plattan – Zeppelin gav då ut den i en brun papperspåse (inte helt olik en spypåse) med titeln stämplad på påsen. Det är ju humor, i alla fall. Lite kul kanske att den är inspelad i Polarstudion här i Stockholm, men anledningen är inte att de var ute efter ett speciellt sound utan att de fick tillgång till studion helt gratis.

Det finns dock några låtar värda att nämna. Inledande ”In The evening” är helt klart platttans bästa spår, med sin mullrande tunga rundgång som maler på i nästan sju minuter. ”All of My Love” är kanske Led Zeppelins smörigaste låt men den lägger en ganska skön stämning. Att Jimmy Page avfärdar låten som ”it’s not Zeppelin” beror kanske mest på att det är den ena av två låtar i bandets diskografi som Page inte varit med och skrivit. ”Fool In The Rain” är kanske ingen klassiker med den har ett särdeles skönt percussionbrejk. Och så inspirerade den Jeff Porcaro att smattra iväg det där klassiska trumintrot till Totos ”Rosanna”. Det är väl alltid något?

Citatet: ”I took her love at seventeen, a little late these days it seems but they said heaven is well worth waiting for” (Hot Dog)

LP: The Seventh One – Toto (1988)

Sid 1: Pamela/You Got Me/Anna/Stop Loving You/Mushanga/Stay Away

Sid 2: Straight for the Heart/Only the Children/A Thousand Years/These Chains/Home of the Brave

Producenter: George Massenburg, Bill Payne & Toto Skivbolag: Columbia

____________________________________________________________________________

Korrekt är nog ändå ordet som beskriver det här. Det går nog inte att producera något mer korrekt. Det här är bandets sjunde platta – korrekt, med tanke på titeln. Varenda anslag på gitarren är korrekt. Det finns inte en baston som inte är, just det …. korrekt. Varenda trumslag sitter som det ska och David Paichs knubbiga små fingrar trakterar klaviaturet anmärkningsvärt korrekt. Och Joseph Williams röst är varken opersonlig eller allt för krävande – dvs korrekt!

Kan det bli mer Toto än så här? Det ska möjligtvis vara på bandets fjärde platta då, men annars är nog det här din lathund till Toto – om du nu skulle vara en av dem som inte känner till detta band sedan tidigare.  Nu kan det kanske verka så att jag sitter här och raljerar och bara väntar på att vitsigt förpassa The Seventh One till kategorin skitplatta – men nej då, jag älskar verkligen den här plattan.

Jo, det är sant! Kanske älskar jag den allra mest för att den är så överpräktigt korrekt och har textrader som ibland får en att skruva på sig. Men skit i texterna nu; Toto har ju liksom aldrig varit några singer/songwriters. Det går ju inte att motstå Michael Jackson-svänget i ”You Got Me”, stompiga rythmrälsen i  ”Stop Loving You”, bassolot i ”Mushanga”, Jeff Porcaros överjordiska ghost pitch-sväng i ”These Chains” eller Steve Lukathers förutsägbara ballad ”Anna”. För att det är korrekt! Rekorderligt? Kompetent! Det går liksom inte att klanka ner på hantverket.

Till och med titelspåret, som inte kom med på plattan men numera finns utgivet på samlingar, är korrekt.

Kalla det gärna tråkigt eller förutsägbart – men dåligt, det är det liksom inte. Och har du orkat dig igenom hela plattan får du belöning i sista spåret ”Home of The Brave”, vilket vecklar ut sig till ett nästintill sju minter långt klimax och du får, mer eller mindre, all den där oantastliga musikaliska hantverkskompetensen som tagit plats på den här skivan i ett och samma spår. En helt korrekt avslutning med andra ord.

Citatet: ”Leave the politics behind boys”

Kassettband: Live i Göteborg – Toto (1992)

Gypsy Train/Never Enough/How Many Times/Kingdom Of Desire/Georgy Porgy/Africa/Don’t Chain My Heart/Hold The Line

Producent: Sveriges radio (P3 Live)

________________________________________________________________________

Nej, det här är ingen bootleg utan inspelat från radio. Sveriges radio har ju sänt en och annan livekonsert genom åren, och här fångade de Toto i Göteborg då de turnérade med plattan Kingdom of Desire. Det här är dock inte hela konserten utan bara det som sändes i radio – och givetvis är merparten av materialet från senaste skivan. Förmodligen ett krav från bandet för att P3 skulle få sända över huvud taget.

På den här tiden var Toto fortfarande så stora att de fick spela på Scandinavium. Vad mer ska jag säga? Kingdom of Desire var sista skivan med supertrummisen Jeff Porcaro – han gick ju som bekant bort i en tragisk trädgårdsolycka innan skivan kom ut. Istället för att lägga ner verksamheten hittade Toto en ersättare i Simon Phillips och stack ut på världsturné. Minns att vi pratade om att gå på konserten men det slutade med att jag hamnade framför radion istället (såg iallafall Toto med Jeff på Past To Present-turnén i globen några år tidigare).

Låtlistan är ju inte speciellt imponerande – många låtar från senaste skivan, som sagt. Men visst lirar de bra. Synd bara att jag inte hittar nån endaste liten länk till den här spelningen. Bjuder på ett annat klipp från den här turnén istället.

Citatet: ”Georgy Porgy pudding pie, kissed the girls and made them cry”

CD: IV – Toto (1982)

 

Rosanna/Make Believe/I Won’t Hold You Back/Good for You/It’s a Feeling/Afraid of Love/Lovers in the Night/We Made It/Waiting for Your Love/Africa

Producent: Toto Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________________________________

Det är dags för ännu en Totoplatta! Hörde jag ett ”nej”? Ha, det är ju politiskt korrekt att dissa Toto men själv är jag stolt ägare av MÅNGA plattor med denna grupp. Hm, tja kanske inte stolt men var sak har sin tid, och det fanns en tid då jag älskade den här musiken. Så, nu var det sagt! Och alla Lo-Fidiggare och popsnören hatar det faktum att dessa killar faktiskt kan lira – kanske inte med känsla alla gånger, men ändå – och varför måste man välja sida; det ena eller det andra? Det går väl ändå att lyssna på båda?

Och du kanske mår illa av Tom Scotts släta saxofon i ”Make Believe” eller tycker att Steve Lukathers ”I Won’t Hold You Back” är i sliskigaste laget och tycker att pianoklinkandet i ”Good For You” och ”We Made It” går dig på nerverna eller får ticks och konstiga utslag av gitarrljudet i ”Afraid of Love”  och somnar till David Paichs dova stämma i ”Africa”? Det spelar ingen roll, för ingenting kan överskugga det faktum Jeff Porcaro fick till världens skönaste trumbeat i ”Rosanna”. Bara genom att kombinera några takter från en Steely Danplatta med det John Bonham gjorde i ”Fool In The Rain” och sedan lägga till en Bo Diddleyshuffel. Hänger du inte med? Kolla in när Jeff Porcaro förklarar och instruerar.

Det här är sjukt slickt och välspelat men det funkar. Tro det eller ej, men Toto nominerades till hela sex Grammy Awards 1982, bl.a. för bästa låt (”Rosanna”) och årets album, samt fick en världshit med ”Africa”. Det här måste nog vara den ultimata Totoplattan.

Bonusinfo: en vanlig missuppfattning är att ”Rosanna” handlar om skådespelerskan Rosanna Arquette, men det stämmer inte. Steve Porcaros förhållande med skådespelerskan tog visserligen slut, men då hade David Paich redan skrivit låten och använde bara namnet Rosanna för att det passade in bra i texten.

Liveklippet nedan är faktiskt ett av få klipp med bandet där det inte låter riktigt bra. Tycker att det kan passa, nu när allt annat på plattan är så förbannat välspelat.

CD: Kingdom of Desire – Toto (1992)

Gypsy Train/Don’t Chain My Heart/Never Enough/How Many Times/2 Hearts/Wings of Time/She Knows the Devi/The Other Side/Only You/Kick Down the Walls/Kingdom of Desire/Jake to the Bone

Producent: Toto Skivbolag: Sony

_________________________________________________________________________________

Toto goes hårdrock? Närå, men inledande ”Gypsy Train” och titelspåret ”Kingdom of Desire” osar en del hårdrock. Och visst, på den här tiden var band som Toto inte speciellt heta så de försökte anpassa sig. Istället för att ta in en sångare fortsatte gruppen utan och lät gitarristen Steve Lukather stå för sjungandet. Och om Steve får bestämma så blir det gärna gitarrbaserat.

Men det gäller bara delar av plattan. Resten är mer eller mindre kopior av andra, mer framgångsrika, låtar som bandet gjort förr. Samma recept, lite snyggare producerat (ja, eller iallafall 90-talsanpassat). Den här plattan har åldrats lite bättre än de övriga rent ljudmässigt, synd bara att inte låtarna håller samma kvalitét.

Det här var trummisen Jeff Porcaros sista platta med bandet. Han avled innan plattan gavs ut, och i den officiella versionen heter det att han påtade i trädgården och plötsligt avled av en allergichock – eftersom han besprutade plantorna i trädgården med något starkt medel. Den andra versionen talar om ett vitt pulver som han av en händelse drog upp i näsan, men detta förnekas av de övriga medlemmarna. Trädgårdsincidenten låter i vilket fall ganska otrolig, även om jag inte riktigt vill tro på den andra versionen heller.

Nedan hittar du ett klipp med titelspåret framfört live – Jeff Porcaros sista konsert med Toto. I vanliga fall skulle trummisen dra upp tempot i en livesituation men inte Jeff Porcaro, som alltid var stabil. Det säger liksom något om varför han är så omtalad – inga soloutflykter men världens groove, och så stabilt. RIP!

LP: Turn Back – Toto (1981)

Sid A: Gift with a Golden Gun/English Eyes/Live for Today/A Million Miles Away

Sid B: Goodbye Elenore/I Think I Could Stand You Forever/Turn Back/If It’s the Last Night

Producent: Toto & Geoff Workman Skivbolag: Columbia

_____________________________________________________________________________________

Jamen herregud, vad ska jag säga om den här? Hyfsat burkigt ljud på den här, du. Gitarrljudet från helvetet och det låter bara unken gammal replokal om hela plattan. Ja, och så låtarna då! De är ju så löjliga att du knappt kan tro det. Nån slags boggie rock med pianot i förgrunden och skitfåniga körer. Jag ger mig fan på att Robert Wells har den inramad på väggen hemma.

Nej, det finns inga bra låtar på den här plattan och ska man nu tvinga fram något bra, ja eller rent av det bästa så säger Jeff Porcaros klockrena trumfillsingång några sekunder in i ”English Eyes”. Det är häng där! Fast det är väl också det hela!

Citatet: ”It’s a twelve o’clock depression, my mind is in recession” (ehhhh, vaddå?)

LP/CD: Toto – Toto (1978)

Child’s Anthem/I’ll Supply the Love/Georgy Porgy/Manuela Run/You Are the Flower/Girl Goodbye/Takin’ It Back/Rockmaker/Hold the Line/Angela

Producent: Toto Skivbolag: Columbia

______________________________________________________________________________________

Du skulle skratta om jag berättade hur många plattor med Toto jag har hemma. Sedan skulle du skaka på huvudet och be  mig sluta om jag berättade att jag har en del både på vinyl och cd. Och om jag berättade att jag sett bandet live minst tre gånger skulle du fråga ”varför?”.

Jag kan inte förklara allt det där, men en förklaring till alla dessa Totoplattor är Jeff Porcaro – trummisarnas trummis som kunde konsten att spela enormt svängigt men sparsmakat. För svänger, det gör det! Sedan ska man inte bry sig ett dugg om texterna, jag menar ”hold the line, love isn’t always on time” och ”Georgy Porgy puddin’ pie kissed the girls and made them cry” är hyfsat döfödda textrader.

Det bästa med denna första Totoplatta är att det ännu inte hunnit bli så polerat; på senare skivor ligger det där söta västkustslemmet som en hinna över produktionen. Allra bäst är ”I’ll Supply The Love” eftersom det svänger så in i helvete. Men du känner givetvis igen inledande instrumentalaren ”Child’s Anthem” från tvsporten och superhitten ”Hold The Line”. Och ni vet väl också att Janne Schaffer träffade grabbarna i Toto då han var i USA och hörde dem spela just denna låt i studion. Janne tänkte att inte kommer väl någon märka om jag snor det där riffet och använder det i melodifestivalen tillsammans med Ted Gärdestad. Stackars Janne kunde ju inte veta att Toto skulle få en jättehit med just denna låt. Men annars har väl Schaffer lyckats hålla tungan rätt i mun? Hur som helst, du kan lyssna på båda låtarna nedan.

Citatet: ”You supply the night, baby, I’ll supply the love”