CD: Carry On – Chris Cornell (2007)

No Such Thing/Poison Eye/Arms Around Your Love/Safe and Sound/She’ll Never Be Your Man/Ghosts/Killing Birds/Billie Jean/Scar on the Sky/Your Soul Today/Finally Forever/Silence the Voices/Disappearing Act/You Know My Name

Producent: Steve Lillywhite Skivbolag: Interscope

________________________________________________________

Om man nu ska ge sig på att försöka bedöma Chris Cornells tredje soloplatta kan man säga att det är relativt. Jag vet, det låter klyschigt men tänk så här: du radar upp Cornells tre soloplattor i  i kronologisk ordning. Då hittar du Carry On i mitten.

Ponera nu att du först använder plattan till höger, Scream, som referensram och du kommer upptäcka att det här är en riktigt skön rockplatta där Cornell sysslar med det han ska. Det beror å andra sidan på att Scream är en helt galet dålig platta fylld med något som skulle kunna kallas elektronisk pop-blaha och tillika ingenting Chris Cornell ska syssla med.

Men om du börjar från vänster och använder mannens första soloplatta Euphoria Morning som mall finner du att Carry On är en något splittrad upplevelse, där Cornell sysslar med det han inte ska göra, dvs lägga sig i det bekväma ‘vuxenrock på radio’-facket.

Sådär, då har jag liksom rett ut det där. Ni förstår – det är relativt, och med det så menar jag nog relativt dåligt. Tror att Cornell var desperat här och ville bort från det hårdare rockfacket när han lämnade Audioslave och gick solo. Men det blir en högst splittrad upplevelse där han förvisso gör riktigt snitsiga radiorocklåtar som ”Arms Around Your Love” och ballader som ”Scar On The Sky” men annars blir det lätt småtråkigt. Jag menar, vad vill han med popplåster som ”She’ll Never Be Your Man” eller sömnpiller som ”Killing Birds”?

Mot slutet lyfter det en aning med den där Bondlåten och en smårolig och något oväntad Michael Jackson-cover, men om sanningen ska fram så gör sig Chris Cornell bättre i bandet han slog igenom med och som han nu återförenats med – Soundgarden. Så istället för att rekommendera denna splittrade soloplatta kastar jag in en mer relevant länk: Soundgardens färska återföreningsplatta King Animal. Lyssna på den istället – den är nämligen riktigt bra, och Cornell har väl aldrig varit bättre än i ”Bones of Birds”?

Citatet: ”She was more like a beauty queen from a movie scene” (Billie Jean)

CD: Audioslave – Audioslave (2002)

Cochise/Show Me How To Live/Gasoline/What You Are/Like A Stone/Set It Off/Shadow Of The Sun/I Am The Highway/Exploder/Hypnotize/Bring Em Back Alive/Light My Way/Getaway Car/The Last Remaining Light

Producent: Rick Rubin & Audioslave Skivbolag: Epic

__________________________________________________________________________

Jösses, tänk att det är tio år sedan den här plattan kom ut. Gaaaah, tiden går – det känns fan som igår. Hur som helst, Audioslave må vara ett av de dummaste bandnamnen någonsin men det här är ett särdeles lyckat projekt som hamnar i kategorin supergrupp. Ja ni vet, själva konceptet supergrupp innebär en grupp bestående av personer som redan tidigare rönt framgång och nu bestämt sig för att förena sina karriärer och göra någonting större, och bättre. I nio fall av tio går det åt helvete. Här lyckas de dock få till något utöver det vanliga.

Ni kan ju historien, eller? Tre delar Rage Against The Machine och en del Soundgarden – närmare bestämt Chris Cornell. En jävligt lyckad kombination, iallafall på den här första plattan. För på debutplattan låter det precis som på papperet – Chris Cornell med Rage Against The Machine. Stenhårt men med nån slags melodikänsla. Rockklyschorna må stå som animerad hårdrockstecken i scengolvet men det funkar. Och jag älskar det!

Rick Rubins torra och diskant luftkomprimerade ljudbild gör ju sitt till, men i grund och botten har de låtarna. Bandet har drivet och Cornell har rösten. Vad mer kan jag säga? Inledande ”Cochise” är retroångvälten jag längtat efter. En kaskad av Zeppelinriff garnerat med Sabbath regnar över mig. Den kör över mig totalt och jag älskar det. Jag skulle kunna sluta där, för det räcker.

Men jag älskar de stenhårda och pumpande riffen i ”Show Me How To Live”. Jag omfamnar väggdunkshårda ”Gasoline” och skriker mig hes i ”What You Are”. Och så fortsätter det, stundtals aningen mer nedtonat i låtar som ”Like A Stone” och ”I Am The Highway” men mestadels med en obarmhärtigt taktfast känga i stengolvet som bastant markör. Här finns inte mycket nyanser utan det är stenhårt mest hela tiden, som om producenten Rubin bett dem banka skiten ur sina instrument oavsett om de spelar en ballad eller rockstänkare. Han drar bara ner reglagen på mixerbordet när han vill ha nyans. Och det är precis det där om jag ibland hatar med rockmusiken – men här funkar det alldeles utmärkt.

Mitt enda klagomål ligger hos gitarristen Tom Morello. Visst, han vevar fram fantastiskt sköna riff hela skivan igenom men när han ska till att sola så förvandlas han till en hybrid av Run DMC och George Lucas. Låt mig förklara! En del av han(s) solo(n) låter som en lasersvärdsfajtande Luke Skywalker på en 45-varvare. Ja, alltså som nån förbaskad scratchare. Och det är fan i mig alldeles för mycket science fiction för mig. Dessutom tycker jag att Star Wars är barnsligt överskattat, precis som Lego.

Fast förutom detta så är det galet bra! Men omslaget – hur tänkte de där?

Citatet: ”Go on and save yourself and take it out on me” (Cochise)

CDsingel: Spoonman – Soundgarden (1994)

Spoonman/Cold Bitch

Producenter: Michael Beinhorn & Soundgarden Skivbolag: A&M

Skedar: Artis The Spoonman

___________________________________________________________________

Bara för att jag tjatade om hur lite singlar jag har så drar jag fram ytterliggare en. Sedan finns det nog inte många kvar att skriva om (om ens någon).

Det här är en av de bästa låtar jag vet! Och det beror givetvis på det nedstämda riffet, det smattrande skedarrangemanget och den svängiga 7/4-takten. Ja, och så för att det är en grymt bra låt såklart! Det var den här låten som fick mig att börja lyssna på Soundgarden då de på tidigare alster mestadels förde sig med tuggummisega och ganska trötta Black Sabbath-riff. Det här var någonting annat; det kändes piggare och fräschare.

Sedan kom den där fantastiska plattan Superunknown, och den köpte jag utan att ens provlyssna. Har ju bloggat om den tidigare, för den som är intresserad.

Bounusinfo: Låten handlar om gatumusikanten Artis The Spoonman som, mycket riktigt, uppträder genom att spela med skedar. Tror bestämt att han är med i videon nedan.

CD: Superunknown – Soundgarden (1994)

Let Me Drown/My Wave/Fell on Black Days/Mailman/Superunknown/Head Down/Black Hole Sun/Spoonman/Limo Wreck/The Day I Tried to Live/Kickstand/Fresh Tendrils/4th of July/Half/Like Suicide/She Likes Surprises

Producent: Michael Beinhorn Skivbolag: A&M

___________________________________________________________________________

Här snackar vi klassiker! En alldeles superultramegabra platta med Soundgarden, och om bandet tidigare harvat i bakvattnet gjorde den här fjärde plattan dem till superknown, typ (eh?). (Okej, jag slutar upp med sådana ordlekar.)

Från Chris Cornells ”stretch the bones over my skin”-mässande i inledande ”Let Me Drown” via fläskfeta riffen (med extra allt) i ”My Wave” och ”Mailman” till skedakompanjerade ”Spoonman”, pingispårökta ”Head Down”, halvpunkiga ”Kickstand” och psykosjammet ”Half” till avslutande ”She Likes Surprises” är det rakt igenom tvärbra.

En liten eloge till producenten Michael Beinhorn som serverar en skönt rostigt otämjd ljudbild med nedstämda riff och skramlande trummor. Inte ens slow motion-manglet i ”4th of July” drar ner helhetsintrycket (trots att den låter som en singel spelad på 33 varv). Och så har vi hitsen; nämnda ”Spoonman”, ”Fell On Black Days”, ”The Day I Tried To Live” och ”Black Hole Sun” – där den senare spelades sönder och samman på MTV, radio och alla andra tänkbara mediekanaler till den grad att jag fortfarande är trött på den (fast visst är den genialt producerad?).

Soundgarden blev aldrig bättre än såhär! De gjorde visserligen ett gott försök med uppföljaren Down On The Upside innan de lade ner verksamheten 1997. Nu har de ju återförenats för några spelningar och jag skulle inte bli förvånad om de släpper en ny platta, men frågan är om de inte ska ge fan i det. De kanske river ner mer än de skapar?

Just det,  Matt Cameron är förmodligen världens bästa rocktrummis – och nu för tiden är han medlem i världens bästa Pearl Jam. Således en ganska bra kombination.

Citatet: ”all my friends are skeletons, they beat the rhythm with their bones” (Spoonman)

EP: Jar of Flies – Alice In Chains (1994)

Rotten Apple/Nutshell/I Stay Away/No Excuses/Whale & Wasp/Don’t Follow/Swing on This

Producent: Alice In Chains Skivbolag: Columbia

__________________________________________________________________________

Ni kanske har läst att The Big Four kommer till Sverige i sommar, med Metallica i spetsen. Det blir säkert trevligt men om jag hade fått välja laguppställning i det konceptet så hade ju Pearl Jam, Soundgarden, Nirvana och Alice In Chains varit något mer intressant. Men med tanke på vad som hänt med de två sistnämndas frontmän så är det nog inte möjligt, även om AIC numera tunerar och släppt skiva med ny snubbe vi mikrofonen.

Det här är iallafall en riktigt bra EP. Alice In Chains var ju bra på att mangla över allt motstånd med nedstämda riff och mullrande bas, men de blev ännu bättre när de tog ett steg tillbaka och tonade ner det hela. Jar of Flies är ett utmärkt exempel på detta. Två år senare visade de verkligen att bandets musik passade väl in i det mer akustiska konceptet då de genomförde den hittills överlägset bästa MTV–Unpluggedspelningen någonsin.

Jar of Flies består mestadels av halvakustiska ballader. Det är vackert och stämningsfullt och Layne Staley tänjer ibland ut stavelserna så att de snudd på brister. Tillsammans med gitarristen Jerry Cantrells andrastämma gör han grovjobbet. Allra bäst är nog ”Nutshell”, ”I Stay Away”, ”Don’t Follow” och något mer upptempo ”No Excuses”. Fantastiskt bra skiva men alldeles för kort. Fast å andra sidan är det kanske EP-formatet som gör att det funkar; ingenting känns skåpmat här. Om ingen krystat ur sig ordet grungeklassiker innan så gör jag det: grungeklassiker.

Citatet: ”Why you act crazy? Not an act maybe, so close a lady shifty eyes, shady” (I Stay Away)

CD: Euphoria Morning – Chris Cornell (1999)

Can’t Change Me/Flutter Girl/Preaching the End of the World/Follow My Way/When I’m Down/Mission/Wave Goodbye/Moonchild/Sweet Euphoria/Disappearing One/Pillow of Your Bones/Steel Rain

Producent: Chris Cornell, Alain Johannes & Natascha Shneider Skivbolag: Interscope

_____________________________________________________________________________

Det var ruskigt längesedan jag lyssnade på den här plattan, och när jag nu låter den snurra några varv upptäcker jag att jag överskattat den en aning. Den är inte så bra som jag minns den! Missförstå mig inte nu, Chris Cornell finns representerad i form av många skivor här hemma och när den här skivan kom ut tyckte jag att den var fantastiskt bra. Mest kanske för att det inte alls lät Soundgarden om den. Jag gillade verkligen Soundgardens två sista plattor (de tidiga plattorna har alldeles för många sega Sabbath-riff för min smak) men vad är poängen med en soloplatta om det låter likadant som bandet man just lagt ner? 

Det är kul att han går vidare, och det hörs en aning i ”Preaching The End of The World” men mest i spår som ”Follow My Way”, ”When I’m Down”, ”Wave Goodbye” och ”Sweet Euphoria”. Fast han vill vara Jeff Buckley lite för mycket ibland, inte minst i sistnämnda låten. Men nu ska jag inte vara så förbannat negativ för det här är Cornells första och bästa soloplatta. Den andra, som kom många år senare efter några plattor med Audioslave, var i spretigaste laget och den senaste, Scream, måste vara 2000-talets hittills sämsta och mest pinsamma platta.

Trots att det blir lite baktungt ibland (”Disappearing One”, ”Pillow of Your Bones”) är det här ändå en ganska jämn platta, fast lika bra som den var 1999 blir den nog aldrig. Det jag minns mest när jag lyssnar på Euphoria Morning är hur jag en kall kväll satt på bussen ut till Djurgården med höga förväntningar inför konserten med Cornell. Människorna på bussen pratade Pearl Jam– och Soundgardenminnen och jag minns fortfarande hur besviken jag blev då jag såg den handskrivna lappen på enrédörren: ”Inställt på grund av sjukdom”. Då var det tungt att vandra hem i natten. Tror nog att jag nynnande lite bittert på ”Steel Rain” när jag gick hem i kylan.

Bonusinfo: Låten ”Mission” dök upp något år senare på soundtracket till Mission Impossible – fast då i en nyversion under namnet ”Mission 2000”.

CD: Down On The Upside – Soundgarden (1996)

Pretty Noose/Rhinosaur/Zero Chance/Dusty/Ty Cobb/Blow up the Outside World/Burden in My Hand/Never Named/Applebite/Never the Machine Forever/Tighter & Tighter/No Attention/Switch Opens/Overfloater/An Unkind/Boot Camp

Producent: Soundgarden  Skivbolag: A & M

_____________________________________________________________________________________

Soundgarden spenderade slutet av 80-talet och nästan halva 90-talet med att vänta på det där STORA genombrottet, och när det väl kom 1994 och Soundgarden kunde kalla sig ”världens största band” så blev det bara en skiva till, dvs Down On The Upside. Sedan lade de ner verksamheten.

Det var å andra sidan ett ganska bra beslut, för de hann aldrig göra den där riktigt dåliga skivan. Down On The Upside är riktigt bra. Kanske inte lika bra som föregångaren, men då jag aldrig riktigt fattat deras första plattor är det här en av mina absoluta Soundgardenfavoriter. Sedan är ju omslaget riktigt snyggt!

Här hittar du hits som ”Blow Up The Outside World” och ”Burden In My Hand” samt baktungt svängiga ”Dusty” och ”Tighter & Tighter”. Och så kan du ju försöka att trumma med i ”Rhinosaur”. Nej, det går inte! På det hela en mycket bra och lååååång platta; som trots detta har få riktiga utfyllnadsspår. Fast ”Never The Machine Forever” har jag aldrig fattat och den ger mig fortfarande hjärtklappning. Stressig sak det där! Och så höll jag på att glömma bort ”Ty Cobb”, som har världens skönaste mandolindriv och om du lyssnar noga så hör du ordet ”fuck” hela 21 gånger.

Nu är det dock så att Soundgarden återförenades härom dagen, fast under anagrammet Nudedragons. Vad detta innebär har jag dock ingen aning om, men det kanske betyder en turné och en platta längre fram. Alla andra gamla band återförenas ju så varför inte. Det kanske visar sig vara ett riktigt bra beslut?!

Citatet: ”Hard headed fuck you all, hard headed fuck you all, hard headed fuck you all just add it up to the hot rod death toll”