LP: Five Miles Out – Mike Oldfield (1982)

Sid A: Taurus II

Sid B: Family Man/Orabidoo/Mount Teide/Five Miles Out

Producent: Mike Oldfield Skivbolag: Virgin

Tror bestämt att det här är min enda platta med Mike Oldfield om vi nu inte räknar med Pekka Pohjolas Skuggornas tjuvstart. Det kan ha något att göra med att Mike inte tvekar att dra låtarna i långbänk och gärna rör sig i mer progressiva farvatten. Ja, eller som här – i luften.

Öppningsspåret Taurus II är ett sånt exempel som med sina tjugofem minuter tar upp hela första sidan, och precis som titeln avslöjar så finns det en del 1 som du hittar på föregångaren QE2. Ett mestadels instrumentalt stycke uppbyggt i olika sektioner; lager på lager, som kräver tålamod och tid, kanske inte minst det sistnämnda. Men visst, det där inledande riffet har något men sedan blir det nån slags tevespelsmusik ganska omgående.

På sida två uttrycker sig han sig dock lite mer kortfattat, bortsett i ”Orabidoo” där han fortsätter i sektioner precis som på öppningsspåret fast ‘bara’ i tretton minuter. Mest känd från den här plattan är dock ”Family Man” som har snudd på hitkänsla, och faktiskt blev en hit när duon Hall & Oates gjorde en cover på den året efter. Titelspåret blev faktiskt en hit med Mike Oldfield men jag har svårt för den där vocodern som tillsammans med duettpartnern Maggie Reillys röst skär som en sågklinga genom ljudbilden och två minuter in paniklyfter jag pickupen, tar upp plattan, låter den glida in i konvolutet igen och trycker in den i skivhyllan. Sätter Mike Oldfield på paus.

Förlåt om allt det här låter dissigt men jag tror inte att den här plattan är för mig. Ett tiokronorsfynd som jag tog på chans. Inget att hetsa upp sig över men heller ingenting jag spelar igen.

Citatet: ”You’ re a prisoner of the dark sky, the propeller blades are still and the evil eye of the hurricane’s coming in now for the kill” (Five Miles Out)

LP: Bop Till You Drop – Ry Cooder (1979)

Sid A: Little Sister/Go Home, Girl/The Very Thing That Makes You Rich (Makes Me Poor)/I Think It’s Going to Work Out Fine

Sid B: Down in Hollywood/Look at Granny Run Run/Trouble, You Can’t Fool Me/Don’t Mess Up a Good Thing/I Can’t Win

Producent: Ry Cooder Skivbolag: Warner Bros.

Vet inte varför, men jag får The Band-vibbar när jag slänger på den här och möts av öppningsspåret ”Little Sister”. Kanske är det för att Ry Cooder påminner om Levon Helm när han sjunger ”little sister won’t you please, please, please” trakterad av countrydoftande sväng och Jim Keltners trummor? Fast, låten har ingenting med The Band att göra (vad jag vet) utan gavs ut första gången med Elvis redan 1961.

Bop Till You Drop är Cooders åttonde album och består av covers, bortsett en låt – ”Down In Hollywood”; en spejsigt släpig historia om att hänga på klubbar i LA, skriven av Cooder och bassisten Tim Drummond. Men efter ett tag sätter den sig i huvudet och vill omöjligt lämna mig.

På det hela tycker jag att den här plattan växer efter några genom lyssningar. Särskilt då Arthur Alexanders sköna souldänga ”Go Home Girl”, instrumentalaren ”It’s Gonna Work Out Fine” (kanske mer känd med Ike & Tina Turner?) och lite småfunkiga ”Don’t Mess Up A Good Thing”, där Chaka Khan gästar på sång och Drummonds bas gör grovjobbet. Jag har svårt att sitta still. Den sistnämnda kan vara plattans höjdpunkt, även om Bobby Kings wailande i avslutande gospelballaden ”I Can’t Win” gör mig lite knäsvag.

Ett oväntat bra tiokronorsfynd som jag sett i så många backar men aldrig vågat släpa med mig hem. Well, jag är glad att jag slutligen tog mod till mig. Och det måste ju finnas fler underskattade guldkorn med Ry Cooder där ute?

Citatet: ”You been cheating on me, now, baby you know I know it’s true/Ain’t nobody in this whole wide world gonna love you like I do”

LP: Foreigner – Cat Stevens (1973)

Sid A: Foreigner Suite

Sid B: The Hurt/How Many Times/Later/100 I Dream

Producent: Cat Stevens Skivbolag: Island Records

Här tröttnar katten Stevens på att skriva drypande tonårshits och vill hitta sig själv. Hur det går? Sådär.

Foreigner är albumet Cat Stevens ville göra för att visa världen vilken musik som verkligen inspirerat honom. Efter hits som ”Morning has Broken”, ”Peace Train”, ”Wild World”, ”Father and Son” och så vidare, ville katten vidare och djupdyka i själslig låtskrivarkonst. Och det gör han med besked genom att inleda med det tjugo minuter långa titelspåret ”Foreigner Suite”.

Man vill ju liksom att han ror hem det här men det blir nån slags konstig vaudeville där katten fullkomligt tappar konceptet, och det enda jag förmår tänka på är spejsad musikalmusik som kränger av och an. Det blir nån slags hysterisk Kusturicafilm av det hela. ”Come on now it’s freedom calling, come on over and find yourself” sjunger Stevens självsäkert. Jag är inte lika övertygad.

På B-sidan tar han ner det och delar upp spektaklet i fyra låtar, där inledande ”The Hurt” låter lite väl ansträngd; som om han håller på att skita på sig faktiskt (bortsett från detta är det den svängigaste saken på plattan). Han följer upp med pianostinna ”How Many Times” och hippieinspirerade ”Later”; där det låter lite som om Stevens kört vilse och hamnat i musikalen Hair. I avslutande ”100 I Dream” kör han ner i gospeldiket där de wailar sig ut i evigheten. ”Don’t let your weaknesses destroy you” sjunger han flämtande. Hmmmm.

Således, ett tiokronorsfynd men ingenting jag släpper nålen över igen. Det mest uppseendeväckande med den här plattan är väl att Cat Stevens, tillsammans med gitarrhjälten Joe Satriani, stämde Coldplay för att de snott delar av låten ”Viva la Vida” från Satrianis ”If I Could Fly” och Stevens ”Foreigner Suite”. Men resten av världen hade annat för sig och gick vidare.

Det föreslår jag att vi också gör.

Citatet: ”I used to rule the world….”

1/2 2-LP: Ett steg till – Pugh & Rainrock (1975)

Sid 1: Små lätta moln/You Got a Boy Friend/Hog Farm/Påtalåten/Vandrar i ett regn/Blus-blues

Sid 2: Solseggietto/Storseglet/Funderingen/På festplatsen

Sid 3: Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring/Flickornas Laban/Långt ut på landet

Sid: 4: Amerika/Afrika/Jesus/Ett steg till

Producent: Anders Burman Skivbolag: Metronome

Döm av min förvåning när jag hittar den här dubbelmackan i en tiokronorsback. Döm av min förvåning när jag kommer hem och upptäcker att endast en av plattorna finns med i det trasiga konvolutet, dvs sid 3 & 4. Fast, jag borde kanske inte vara förvånad för en sån här pärla hittar man väl inte i en tiokronorsback?

Ett steg till är en liveplattan utgiven 1975 där Pugh och hans band Rainrock får sällskap av Ola Magnell och Lucas Persson. Plattan sålde i över 100 000 ex när det kom ut och hamnade på listorna. Pugh river av några av sina klassiker men bjuder även på tidigare outgivet, som t.ex. ”Vandrar i ett regn”. De spelar även låtar av Persson och Magnell, fast merparten av detta kan jag ju inte lyssna på då jag får nöja mig med sida tre och fyra.

Så, jag koncentrerar mig på dessa! ”Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring” är iallafall en Pughklassiker jag får, en skön liten melodi där han satt svensk text på Earl Kings ”Let’s Make a Better World”. Övriga låtar är för mig lite mer obskyra saker, som när Pugh sjunger att han kom till ”Amerika” och att han är ”Flickornas laban”. Den sistnämnda är en skönt gungande bluesig sak som skumpar runt i över tio minuter.

Sammanfattningsvis ett ganska splittrat intryck då jag saknar två sidor. Men det ger mersmak – får nog ge mig ut på vinyljakt igen, och kanske har jag tur och hittar sid 1 & 2 i en annan tiokronorsback?

Citatet: ”Du kan va smal/du kan va tjock/du kan få vissla på Tjaikowskij eller rock/du kan va vit eller gul/du kan va brun eller svart/för mig är alla vackra, säj mej en tjel som är ful”

LP: Lives In The Balance – Jackson Browne (1986)

Sid A: For America/Soldier Of Plenty/In The Shape Of A Heart/Candy

Sid B: Lawless Avenues/Lives In The Balance/Till I Go Down/Black And White

Producent: Jackson Browne Skivbolag: Asylum

Jackson Browne debuterade som låtskrivare redan på 60-talet och fick som 16-åring sin första hit i och med låten ”These Days” som artisten Nico sjöng in 1967. På 70-talet debuterade han som soloartist och har genom åren bjudit på sköna softrockguldkorn som ”Doctor My Eyes”, ”Running On Empty” och ”The Pretender”. Sedan har han ju även skrivit låtar åt artister som Eagles, The Byrds, Joan Baez, Linda Ronstadt och ett gäng andra.

Lives In The Balance är hans åttonde platta och här är han för första gången politisk och samhällskritisk i sina texter. I ”For America” ber han för Amerika och önskar att landet vaknar upp och hittar sitt samvete. I ”Soldier of Plenty” vänder han sig till dåvarande presidenten, Ronald Reagan (”This world is not your toy”). Han sjunger om gatuvåldet i ”Lawless Avenues” och lögnaktiga politiker i titelspåret. Den största hitten på den här är dock kärlekskranka halvballaden ”In the Shape of a Heart”.

På det hela inte dåligt men den bjärta 80-talsproduktionen stör ju en del. Men det var ju, som sagt, 80-tal. Och även om skivan inte blev någon succé gjorde titelspårets medverkan i då supercoola tv-serien Miami Vice att den sålde guld. Jackson Browne har gjort bättre plattor än den här men även sämre.

Citatet: ”There are lives in the balance, there are people under fire, there are children at the cannons and there is blood on the wire”

LP: All The Things We Are – Dave Brubeck (1976)

Sid A: In Your Own Sweet Way/All The Things You Are

Sid B: Jimmy Van Heusen Medley: (Deep In A Dream/Like Someone In Love/Here’s That Rainy Day/Polka Dots And Moonbeams/It Could Happen To You)/Don’t Get Around Much Anymore

Producent: Michael Cuscuna Skivbolag: Atlantic

Ännu ett sånt där fantastiskt tiokronorsfynd. Vilken platta!! Dave Brubeck ställer återigen skåpet tillsammans med jazzkatter som Lee Konitz och Anthony Braxton på saxofon, Jack Six på bas, Roy Haynes och Alan Dawson på trummor.

Den här skivan spelades in vid två tillfällen mellan åren 1973 – 74 men släpptes först 1976. Det är väl vad man kan förvänta sig från Brubeck, antar jag? Skönt jazzsväng där han förutom egenkomponerade klassikern ”In Your Own Sweet Way” bjuder på ett längre medley (”Jimmy Van Heusen Medley”) där bandet stämningsfullt trakterar Van Heusens låtar i tjugo minuter. Därefter ett kort avslut i Ellington-klassikern ”Don’t Get Around Much Anymore”. Den sistnämnda hade gärna fått bre ut sig lite till då två minuter och fyrtiosju sekunder känns lite korthugget, men man kan ju inte få allt.

Och på tal om Duke Ellington så tror jag bestämt att jag har några plattor med honom i samlingen. Kanske dags för lite storbandsjazz nu? Ska titta igenom jazzarkivet och se om jag kanske till och med hittar A-tåget in i Swingland?

Citatet: ”It’s like a whole orchestra, the piano for me. And also it’s to me the greatest instrument. I shouldn’t say that, but I believe that this is the only instrument I can really feel happy about playing.” (Dave Brubeck)

LP: The Slide Area – Ry Cooder (1982)

Sid A: UFO Has Landed in the Ghetto/I Need a Woman/Gypsy Woman/Blue Suede Shoes

Sid B: Mama, Don’t Treat Your Daughter Mean/I’m Drinking Again/Which Came First/That’s the Way Love Turned Out for Me

Producent: Ry Cooder Skivbolag: Warner Bros.

Jag har väl inte så bra koll på Ry Cooder men visst är Chicken Skin Music lite kul och så var han väl inblandad i soundtracket till filmen Crossroads på 80-talet? Lyssnade också mycket på Mambo Sinuendo när den kom för tjugo år sedan (jösses vad tiden går) och har säkerligen skrivit om den här på bloggen. Fast, själva anledningen till att Ry Cooder ibland dyker upp i mina spellistor stavas Buena Vista Social Club. Som jag lyssnat på den plattan (den har jag såklart också skrivit om).

Det här är någonting helt annat som jag slet upp ur en tiokronorsback men sköt tillbaka in i skivhögen efter en snabb genomlyssning. Tror faktiskt att det var öppningsspåret ”UFO has Landed in the Ghetto” som skrämde bort mig då, men nu är det sommar och jag bestämde mig för att ge den en chans till.

Och, det där öppningsspåret är verkligen förfärligt men är inte talande för skivan i sig då Cooder därefter glider in i en skönt bluesig slideversion av Bob Dylans ”I Need A Woman”. Riktigt bra!! Och så fortsätter det; skönt rootsy bluessväng där Ry tolkar Curtis Mayfield (”Gypsy Woman”) och Carl Perkins (”Blue Suede Shoes”) samt slänger in lite egenkomponerat.

Inte på något sätt en helgjuten platta, och låtarna Cooder skrivit tillsammans med trummisen Jim Keltner är mer eller mindre förfärliga. Nej, det är coverlåtarna som är bra här – som ovan nämnda samt ”Which Came First” som han snickrat ihop med självaste Willie Dixon. Och när sista spåret på sida B (sköna balladen ”That’s the Way Love Turned Out for Me”) sakta tonas ut känner jag mig ganska nöjd med mitt beslut att ge The Slide Area en chans till. Den här återkommer jag till. Sorterar in det här under skön americana!

Citatet: ”I don’t know how it all began, which came first? The egg or the hen?”

LP: Whitney Houston – Whitney Houston (1985)

Sid A: How Will I Know/All At Once/Take Good Care Of My Heart/Greatest Love Of All/Hold Me

Sid B: You Give Good Love/Thinking About You/Someone For Me/Saving All My Love For You/Nobody Loves Me Like You Do

Producenter: Jermaine Jackson, Kashif m.fl. Skivbolag: Arista

Nu passar det kanske med en sommarplatta? Det här är väl ändå en rejäl sommarplatta signerad Whitney? Debutplattan, praktiskt döpt Whitney Houston, är kanske inte riktigt lika bra som uppföljaren Whitney (vilken jag skrivit om tidigare) men nästintill. Och det tog ett tag innan plattan fick fäste då förstasingeln ”Hold Me” inte landade på listorna. Men när det väl tog fart, ja då jävlar fick den fäste och skeppades iväg i över tio miljoner exemplar. Idag har den sålts i över tjugofem miljoner ex.

Här hittar du superhits som ”Saving All My Love”, ”How Will I Know” och ”Greatest Love of All” där Whitney visar upp ett imponerande röstregister. En hel del smöriga ballader förvisso men det är svårt att förneka storheten. Som popplatta betraktat är den liksom jävligt bra, måhända med en delvis sliskig och plastig produktion, men hey…. det var 1985!

Det släpptes hela sju singlar från den här plattan och när uppföljaren landade på skivdiskarna två år senare var Whitney en av världens största artister. Sedan gick det som det gick; fem studioplattor senare och Whitney försvann in i drogträsket. Ja, vi får ju inte heller glömma de där soundtracken hon släppte, där The Bodyguard (1992) ensamt sålts i över fyrtiofem miljoner exemplar trots ett ganska svalt mottagande från kritiker. 2012 hittades hon medvetslös i badkaret på ett lyxhotell (RIP).

Precis som på alla såna här popalbum är det ett myller av producenter och låskrivare och Jermaine Jackson dyker upp som duettpartner vid två tillfällen. Tycker dock att detta debutalbum åldrats riktigt bra och tillhör tillsammans med de två nästföljande plattorna Whitney och I’m Your Baby Tonight det man minns bäst med Whitney Elizabeth Houston.

Bonusinfo: Whitney var senast aktuell 2022 då musikalfilmen Whitney Houston: I Wanna Dance with Somebody hade premiär.

LP: The Lonesome Jubilee – John Mellencamp (1987)

Sid A: Paper In Fire/Down And Out In Paradise/Check It Out/The Real Life/Cherry Bomb

Sid B: We Are The People/Empty Hands/Hard Times For An Honest Man/Hotdogs And Hamburgers/Rooty Toot Toot

Producent: John Mellencamp & Don Gehman Skivbolag: Mercury

En riktigt bra platta signerad John Mellencamp som jag slet upp ur en tiokronorsback. Inte på något vis ett fynd; den här hittar du i de flesta reabackar men det betyder ju inte att världen inte är komplett galen. Det här är en av han bättre plattor om du frågar mig.

Smaka bara på inledande trion ”Paper In Fire”, ”Down And Out In Paradise” och ”Check It Out”. Ja, och innan du hinner vända sida passar han på att riva av svängiga hoppa på höskullen-sköna ”Cherry Bomb”. Och även om sida B kanske inte riktigt håller samma nivå så är det här riktigt bra.

The Lonesome Jubilee är Mellencamps nionde platta. Det är en hel del dans på logen-känsla overall, med bilden av hillbilles tvärfulla på moonshine som sjunger med i refrängerna. Lisa Germanos fiol gör också sitt till för att skapa rockig folkmusikkänsla. Tanken var att det skulle bli en dubbelplatta men John tyckte inte att resterande låtar passade in, och det var nog rätt tänkt. En stabil enkelplatta som är en av hans mest framgångsrika. Finns i en reaback nära dig!

Citatet: ”Well, I lived on the outskirts of town in an eight room farmhouse, baby/when my brothers and friends were around there was always somethin’ doin'”

LP: Abracadabra – Steve Miller Band (1982)

Sid 1: Keeps Me Wondering Why/Abracadabra/Something Special/Give It Up/Never Say No

Sid 2: Things I Told You/Young Girl’s Heart/Goodbye Love/Cool Magic/While I’m Waiting

Producenter: Steve Miller, &Gary Mallaber Skivbolag: Capitol

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10-(kronorsfynd), 11, 12. Japp, tolfte (!) plattan med Steve Miller och hans band och ni vet i vilken back den hamnade. ‘What a waste” är väl mitt första intryck. Ni kan väl lägga 300 – 400 spänn på rökfärgad Taylor Swiftvinyl så slänger jag min tia på Steve Miller, okej?

Den här börjar med ett skönt och snärtigt trumintro där Steve undrar ”varför” han fortfarande älskar henne (”Keeps Me Wondering Why) för att sedan abracadabra rakt in i det klassiska titelspåret. Ja, och resten av plattan består av likasinnade refränger där pubrocken står som spön i backen. Typ.

I ”Give It Up” glider bandet in i barbershopmode för att sedan återta pubrockscenen i nummer som ”Neve Say No”, ”Young Girl’s Heart” och sista dansen-tryckaren ”While I’m Waiting”. Gubbrock? Kanske!? Men nevertheless bra sådan. Helt klart en skiva till kaffet eller vad man nu säger? Jävligt snyggt omslag också. Har jag sagt att jag gillar Steve Miller Band?