Så var det dags för ett stort jubileum! Tänk att jag nu skrivit 500 inlägg på denna plats, och mer eller mindre varenda kommentar har handlat om en platta i min skivback. Bloggen har snart funnits i två år – och om jag ska gissa (och håller samma takt som tidigare) så har bloggen några månader kvar att leva. Sedan är musiken slut.
Näväl, för att bryta en trend väljer jag här att publicera några rader om litteratur. Samtliga texter har jag tidigare publicerat på bloggen FRISAGA – som just nu ligger nere. Om vi splittrats eller ej vill jag inte säga, för kanske gör vi precis som Black Sabbath och återförenas om 30 år. Som sig bör handlar det mesta om musik.
5 Rockbiografier du bara måste läsa
Kiss & Make Up – Gene Simmons
Det är nog svårt att hitta en mer självgod person än Kissbasisten Gene Simmons, och det är ju precis därför det här blir så roligt att läsa. Gene mässar om uppväxten i Israel, hur han ser sig främst som affärsman och att han är hjärnan bakom fenomenet Kiss (även om han ger Paul Stanley allt ansvar för den osminkade perioden, ha). Han har aldrig testat droger och har belägrat tusentals kvinnor, om man ska tro den gode Gene. Och i ett svagt ögonblick påstår han sig ha upptäckt Van Halen – och så lägger han ner stor möda på att berätta vilka idioter Ace Frehley och Peter Criss är. Mer rockhybris går inte att hitta i bokform!
Crazy From The Heat – David Lee Roth
Van Halensångaren har kanske ett ego större än hela nordamerika men i denna biografi bjuder han verkligen på sig själv. Boken är givetvis fylld med skrönor och anekdoter om de två ”elaka” Van Halenbröderna (det här skrevs innan återföreningen) men istället för att koncentrera sig på skivinspelningar och turnérande skriver Roth underhållande om sina resor och sitt liv. Han tycks vara mer än en man i spandex på scener stora som fotbollsplaner. Underhållande!
Hammer of The Gods – Stephen Davis
Det här sägs vara en av de allra bästa rockbiografierna någonsin. Den handlar om Led Zeppelin och är verkligen i en klass för sig. Davis berättar om bandets nästan sjukliga aptit på groupies, de vilda efterfesterna, de personliga tragedierna och kanske främst trummisen John Bonhams nästan schizofrena personlighet. Bonham var snäll som en nallebjörn när han var nykter men förvandlades till ett monster efter några glas, inte minst då han, enligt sagan, drog i sig tjugo Black Russian på raken.
Jim Morrison: Life, Death and Legend – Stephen Davis
Även om den här boken är några sidor för tjock har den en ibland nästan thrillerartad intrig. Alla vet hur det slutar för The Doors-sångaren, men Davis drar fram teorier om vad som hände egentligen (huruvida Morrisons död var olycka eller mord). Tyvärr utvecklar Davis inte dessa teorier utan kommer mestadels med ganska tomma insinuationer. Det är dock oerhört fascinerande att läsa om denna sannslöst begåvade textförfattare, och den får Oliver Stones filmversion att framstå som rena Disneyversionen.
The Dirt – Neil Strauss och Motley Crue
Kanske den allra bästa rockbiografin någonsin. Häpnadsväckande är det minsta man kan säga om detta allra stoltaste Amerikanska Rock n Roll-patrask. Om hälften av historierna i denna bok är sanna så räcker det. Här finns allt: sex, droger, död och interna bråk. Boken är indelad i kapitel där de olika bandmedlemmarna och andra personer berättar sina historier, och alltsammans är hopdiktat av spökskrivarkungen Neil Strauss. Det spelar ingen som helst roll om du sett eller hört Motley Crue tidigare – det här är för alla som någonsin lyssnat på rock.
Sedan kan jag inte låta blir att ta med två gamla tips av annan karaktär – då dessa böcker är något förbisedda.
En sista riktig kyss – James Crumley
…. när jag väl slagit upp James Crumleys En sista riktig kyss kan jag inte sluta läsa. Det går inte, och jag tror att detta kan vara en av de allra bästa deckare jag någonsin läst. Och, om nu inte Modernista bestämt sig för att ge ut detta mästerverk från 1978 i svensk översättning hade jag nog aldrig upptäckt Crumley.
Historien i sig känns aningen urvattnad och den här historien innehåller precis som alla andra deckare ett spår som leder till ett annat som på något vis hänger ihop med det där första. Det är inte intrigen i sig som är intressant utan Crumleys förmåga att formulera sig i denna hårdkokta deckarhistoria. Bokens hjälte, privatsnoken C.W. Sughrue, är rena citatmaskinen i stenhårda kommentarer och till viss del påminner denna antihjälte om Charles Bukowskis alterego Henry Chinaski.
Handlingen då? Tja, Sughrue får i uppdrag att leta rätt på den alkoholiserade författaren Trahearne som virrat iväg på en barrunda längs hela den amerikanska västkusten. Sughrue hittar honom på en sunkig bar i Florida där han sitter och reciterar lyrik för en alkoholiserad bulldog vida namn Fireball. Ägarinnan till baren, Rosie, ber Sughrue att leta efter hennes försvunna dotter Betty Sue och när han motvilligt tar sig an fallet utvecklar det sig till ett mycket underhållande pussel där huvudingredienserna stavas fylla, bilåkning, barslagsmål och mystiska kvinnor. Tillsammans far Sughrue, Fireball och Trahearne fram och tillbaka över kontinenten i jakt på den mystiska Betty Sue och snubblar in på de mest fallfärdiga barerna och de mest avskyvärda småskurkarnas högkvarter. Det hela kryddas av Crumleys hårdkokta prosa – helt enkelt lysande.
Läs den! Och om om jag inte kan övertyga dig kanske citatet på bokens baksida, ”den största detektivromanen som skrivits under min livstid” av George P. Pelecanos, eller det faktum att Dennis Lehane nämner James Crumley som en av sina största inspirationskällor hjälper till?
Tidsstudiemannen – Pär Thörn
Det är inte meningen, men när jag är på biblioteket får jag syn på en bok som fångar min uppmärksamhet. Den heter Tidsstudiemannen och jag kommer genast att tänka på den där mannen som dyker upp i Nilecity och tar tid på brandmännens alla förehavanden. Och det visar sig att jag inte har helt fel. Trots att jag inte har tid att läsa den här boken slår jag upp den och kan inte sluta. Det är någonting som fångar in mig!
Tidsstudiemannen är en kort roman på hundra sidor där ett kapitel sällan breder ut sig längre än en sida. Det handlar om en man vars jobb är att effektivisera; dvs ta tid på olika arbetsmoment och på så viss förbättra i produktionsledet. Detta gör honom mindre omtyckt på arbetsplatsen eftersom han ständigt utgör ett hot, inte minst när han fastställer rastrutinerna och de ‘så kallade’ mikropauserna på arbetsplatsen.
Jag fann den här boken sjukligt underhållande. Det är en torr prosa utan utsvävande beskrivningar där tiden är temat. Allting mäts i tid eller staplar; huvudpersonens hela ”jag” är ett enda stort tidtagarur. En minst sagt annorlunda läsupplevelse. Läs kapitel 14 och 16 nedan:
(14)
”ROLAND Hedåker är min chef och mentor. Han säger:
– Välkommen till avdelningen för tidsstudier. Avdelningen för studier av arbetet, effektiviteten och mätbarheten.
Sedan flinar han och när flinandet har blivit ett rakt streck skakar vi hand och han visar runt mig i byggnaden. Mot slutet av rundvandringen öppnar han upp sig, blir personlig. Han berättar om sina fritidsintressen och sin släkt.”
(16)
”HEDÅKER säger:
– Det viktiga är att se skillnad på visarna.
– Det viktiga är att exakt uppfatta när ett arbetsmoment tar slut och ett nytt påbörjas.
– Det viktiga är att ta tiden så noggrant som möjligt.
– Det viktiga är att man som tjänsteman inte under några som helst omständigheter hemfaller åt subjektivt tyckande. Att det som kan uppfattas som långsamt arbetstempo är snabbt eller tvärtom.”
SÅ DÄR JA, nu återgår vi till ordningen och bläddrar runt i backen efter nästa skiva.
skivhyllan - om mina skivor 
Dom säger: