CD: Essential Chill Out – Q Magazine (2000)

Moby– Novio/Groove Armada– At The River/Kinobe– Slip Into Something…/Fairport Convention– Who Knows Where The Time Goes?/John Martyn– Solid Air/Underworld– Push Downstairs/Moloko– Sing It Back/Oasis– Half The World Away/Nick Drake– River Man/Grandaddy– Underneath The Weeping Willow/Garbage– Milk (The Classic Mix By Massive Attack)/Goldfrapp– Utopia/Talk Talk– Inheritance/Depeche Mode– Useless/David Bowie– Art Decade/Mercury Rev– Holes

Producenter: – Skivbolag: Q Magazine

De flesta skivor som följer med musiktidningar är ju sådana man kan kasta. Ett hastigt hopkok av låtar med den enda gemensamma nämnaren ”aktuella för tillfället”. Eller lite bättre; att de även hänger ihop tematiskt eller genremässigt. Då blir det oftast bättre, men sällan bra.

Essential Chill Out är ett undantag – den är inte bara bättre utan riktigt bra! Den följde med tidningen Q i novembernumret år 2000 och när jag hittar denna cd undangömd i garaget sköljer minnen över mig. Som jag lyssnade på den här! Tror faktiskt att jag upptäckte John Martyn tack vare denna samling. Martyns suggestiva ”Solid Air” gav mersmak och jag minns hur jag ivrigt letade upp just plattan Solid Air och senare upptäckte andra pärlor, som London Conversation, Grace and Danger och Bless The Weather.

Det som också skiljer Essential Chill Out från andra tidningsbihang är att de verkligen lyckats med

låtordningen – det är en komplett spellista där temat är att chilla. Det lyckas de med! Här blandas gammalt och nytt, men många av låtarna var faktiskt inte alls aktuella runt år 2000 utan gavs ut tidigare – som David Bowies ”Art Decade” (1977), Talk Talks ”Inheritance” (1988) eller nämnda ”Solid Air” (1973). Bland det vid tillfället nyare finns Underworlds ”Push Downstairs”, Grandaddys ”Underneath the Weeping Willow”, Groove Armadas ”At The River” och Goldfrapps ”Utopia” representerade.

Den här samlingen har kanske inte fått mig att upptäcka en massa nya artister men som spellista funkar den alldeles utmärkt. Och så tror jag att den har fått mig att lyssnat lite mer på artister som Moby, Fairport Convention och Nick Drake. Det verkar också som om fler minns just den här. Jag hittar i alla fall en komplett spellista på Spotify och någon har lagt upp cdn på Tradera, visserligen för det generösa utropspriset 13 kr – men ändå! Du som läser det här kanske ska lägga ett bud?

Citatet: ”If you’re fond of sand dunes and salty air, quaint little villages here and there” (Groove Armada – At The River)

Groove Armada – ”At The River”

John Martyn – ”Solid Air” (rekommenderar även resten av skivan)

Nick Drake – River Man

Depeche Mode – Useless (The Kruder + Dorfmeister Session)

CD: Musicology – Prince (2004)

Musicology/Illusion, Coma, Pimp & Circumstance/A Million Days/Life ‘O’ The Party/Call My Name/Cinnamon Girl/What Do U Want Me 2 Do?/The Marrying Kind/If Eye Was The Man In Ur Life/On The Couch/Dear Mr. Man/Reflection

Producent: Prince Skivbolag: NPG Records

Album nr tjugoåtta med Prince är inte ett av hans bättre alster. Trots detta fick plattan hyfsade recensioner och var väl i sammanhanget en framgång. Detta beror nog mest på att prinsen befunnit sig i en rejäl svacka och att Musicology var han första album på några år, och där han dessutom kallade sig Prince igen. Han släppte visserligen ett gäng album innan detta men det var mestadels instrumentala plattor som C-Note, Xpectation och N·E·W·S. Hur som helst, med lite perspektiv … ja då sorterar jag in den här i nedre botten av Princediskografin.

Här låter han saxofonisten Candy Dulfer sjunga och spela på några spår. Vet inte vad hon gjorde under andra halvan av 90-talet och fram till 2004, men det känns som om hon försvann från jordens yta efter den där Dave Stewart-hitten ”Lily Was Here” och soloplattan Saxuality i början av 90-talet? På ”Life ‘O’ The Party” sjunger hon duett med Prince i något som mest blir ett halvkul mellanspår som prinsen gjort så många gånger förr, fast bättre.

Vet inte hur många singlar han släppte eller om de presterade något på listorna, men känner igen titelspåret ”Musicology” och ”Call My Name” när jag nu lyssnar igenom plattan för första gången på flera år. Och det är väl dessa som sticker ut tillsammans med ”Dear Mr Man” och ”Cinnamon Girl”, fast den sistnämnda hade nog varit mer intressant om det varit en Neil Young-cover. Det är det inte!

När Prince sedan gav sig ut på turné 2004 blev det succé på riktigt; han sålde snudd på en och en halv miljon biljetter då han turnerade USA från mars till september med The Musicology Tour. Ett ex av skivan följde med biljetten, vilket påverkat statistiken för antal sålda album – ett gammalt knep som Prince inte är ensam om att använda för att salta försäljningsstatistiken.

Citatet: ”Lord, if it ain’t Chuck D or Jam Master Jay. Know what? They’re losin’ ‘cause we got a PhD in advanced body movin'”

LP: Greatest Hits – Elton John (1974)

Sid A: Your Song/Daniel/Honky Cat/Goodbye Yellow Brick Road/Saturday Night’s Alright For Fighting

Sid B: Rocket Man/Candle In The Wind/Don’t Let The Sun Go Down On Me/Border Song/Crocodile Rock

Producent: Gus Dudgeon Skivbolag: DJM Record

En samlingsplatta med Elton John från 1974. Kan den vara aktuell? Tja, det finns ju de som menar att Elton inte släppt någon bra sedan Caribou (dvs 1974) och visst ligger nån sanning i det. Delar av hans åttiotal ligger ju och stinker som en blöt hundfilt över diskografin. Men, så har han ju hamrat fram en del klassiker på tangenterna sedan dess också. Med Bernie Taupin som den ständige textförfattaren. Ja, Bernie tackar nog sin lyckliga stjärna att han skriver texter åt just Elton John. Fast vilka texter sedan!

Nåväl, det här är ju en bra samling, inget snack om saken – och en alldeles utomordentlig introduktion till artisten Elton John, om han nu inte är bekant? Inledande ”Your Song” är ju knäsvagsbra! A textbook example, som man säger, på Bernies och Eltons text och musik-kemi. Och så fortsätter det i ”Goodbye Yellow Brick Road”, ”Rocket Man”, ”Don’t Let The Sun Go Down On Me” och ”Border Song”. Ja, och på resten av låtarna också. A singer-textwriter match made in heaven. Sjukt bra!

Men visst, den här samlingen har ju 50 år på nacken…. så vissa låtar saknas kanske? Men mest anmärkningsvärt är ju att ”Take Me To Your Pilot” och ”Tiny Dancer” inte finns med här. Båda utgivna innan 1974, men ändå inte värdiga? Hmmmm. Det är liksom hans två bästa låtar, någonsin. Fast, man kan väl inte få allt på en bit vinyl, antar jag?

Citatet: ”My gift is my song, and this one’s for you”

CD: The Best of – Sade (1994)

Your Love Is King/Hang On to Your Love/Smooth Operator/Jezebel/The Sweetest Taboo/Is It a Crime?/Never as Good as the First Time/Love Is Stronger Than Pride/Paradise/Nothing Can Come Between Us/No Ordinary Love/Like a Tattoo/Kiss of Life/Please Send Me Someone to Love/Cherish the Day/Pearls

Producenter: Hein Hoven, Robin Millar, Sade m.fl. Skivbolag: Epic

Jag har inte så mycket att säga om Sade mer än att det är omöjligt att tycka illa om. Visst, man kan tycka si och så om detta band (ja, det är ett band) men det är sjukt svårt att ogilla. Det är ju och andra sidan kanske inte någons favoritband. Det är liksom bara bra; kompetent; slickt; radiovänligt – men på ett tilltalande och hantverksmässigt sätt.

Har således inga andra plattor med Sade men har väl hört att Love Deluxe är nåt slags mästerverk i sammanhanget med hits som ”Cherish the Day”, “No Ordinary Love”, “Kiss of Life” – och samtliga finns med på denna samling. Tillsammans med kända örhängen som ”Smooth Operator”, ”Your Love Is King” och ”The Sweetest Taboo” – ja ni känner förstås igen dem allihop. Samtliga teleporterar dig genast till en tropisk värmebäddad restaurant med fördrink, dansgolv och kompetent band i baren-miljö. Svårt att ogilla (även om man lätt får värmeslag).

Bandet är döpt efter frontkvinnan Sade Adu men är långt ifrån något projekt drivet av henne då bandet haft snudd på samma medlemmar sedan debuten med Diamond Life 1984. Bandet är så vitt jag vet aktiva fortfarande men har inte släppt något nytt sedan Soldier of Love 2010, och sedan den här samlingsplattan gavs ut 1994 har bandet bara lyckats krysta ur sig två studioalbum – vilket gör denna samling hyfsat komplett.

Citatet: ”I gave you all the love I got, I gave you more than I could give, I gave you love, I gave you all that I have inside… and you took my love”

CD: Debut – Björk (1993)

Human Behaviour/Crying/Venus as a Boy/There’s More to Life Than This/Like Someone in Love/Big Time Sensuality/One Day/Aeroplane/Come to Me/Violently Happy/The Anchor Song

Producenter: Nellee Hooper & Björk Skivbolag: Elektra

Det här är ju en av de bästa debutplattorna någonsin! När Björk lämnade gruppen The Sugarcubes och tog steget över som soloartist gjorde hon det med besked. I och med hits som ”Human Behaviour”, ”Venus As A Boy” och ”Play Dead” slog hon igenom som ett isländskt naturväsen olikt någonting annat. Ja förresten, den sistnämnda låten finns inte med på Debut utan spelades in (och lades till) senare – men släpptes som singel.

Och det är ju någonting magiskt med Björk. Snacka om att ha det! Ja ni vet, det där lilla extra; det som gör att man känner igen henne sekunder in i låten! Hela albumet består av storslagen popmusik, det är inte bara de fem singlarna som är geniala. ”There’s More To Life Than This” (inspelad live på en toalett i en bar) har ett skönt klubbsväng som Madonna skulle dödat för 1993. ”Like Someone In Love” är Björks avskalade version av en jazzstandard, tidigare en hit med Bing Crosby redan 1945 och ”Come To Me” är en förförisk halvballad där Björk guidar dig likt en siren genom ett dimmigt isländskt stråklandskap.

Tror att jag skrivit om det tidigare, men jag såg Björk live på Vattenfestivalen 1998 och det är (iallafall i minnet) en topp tio-spelning någonsin (fantastiskt också att man kan hitta gamla minnen via youtube). Då var hon aktuell med plattan Homogenic, som är precis lika bra som den här, men nånstans där tappade jag bort henne. Hängde visserligen kvar en stund till – Selma Songs och den där tillhörande musikalfilmen Dancer In The Dark (tillsammans med Lars von Trier och Peter Stormare) hade ju något och fick dessutom en musikalhatare som undertecknad att faktiskt genomlida en musikal utan större men.

Sedan vet jag inte längre. 2000-talets Björk har i sin iver att förnya och självförverkliga sig själv hamnat i nån slag ogreppbar omloppsbana. Varenda gång hon släpper något nytt tar jag sats och ger det ett försök men det blir alltid för mycket tuggmotstånd. Eller så är det jag som tappat kraften i käkarna?

Nåväl, för mig räcker Björks 90-talsplattor långt. En unik röst; ett fenomen och en naturkraft. Makalöst bra!!

Bonusinfo: Debut är faktiskt inte hennes debut, utan Björk släppte sitt debutalbum som soloartist redan 1977. Då var hon elva år gammal och sjöng covers på isländska och till de mer namnkunniga låtarna hör The Beatles ”Fool On The Hill” (Álfur Út Úr Hól) och Stevie Wonderlåten ”Your Kiss Is Sweet” (”Búkolla”).

LP: Cracker Island – Gorillaz (2023)

Sid A: Cracker Island/Oil/The Tired Influencer/Tarantula/Silent Running

Sid B: New Gold/Featuring Baby Queen/Tormenta/Skinny Ape/Posession Island

Producenter: Greg Kurstin, Remi Kabaka Jr. & Gorillaz Skivbolag: Parlophone

Julklappsskivan! Årets julklapp? Japp! Den här fick jag som julklapp; ja man tackar!

Har gillat Gorillaz sedan debuten med oväntade hitten ”Clint Eastwood” för över tjugo år sedan, och det som alla trodde var ett sidoprojekt på chans fortsatte med en rad lysande plattor som Demon Days och Plastic Beach. Sedan dess har den animerade orkestern Gorillaz varit Bluristen Damon Albarns huvudfokus, med vissa uppehåll. Har sett bandet båda gångerna de varit i Sverige – och ja, det var ett riktigt band på scen flankerat av skärmar med karaktärerna 2-D, Murdoc, Noodle och de andra. Sjukt bra konserter – båda gångerna.

Någonstans efter tredje plattan tappade jag dock bort bandet; det blev mer av ett streamat topplisteband på försök, med undantag för lysande popcorn som ”Humility” (kul video med Jack Black), ”Sleeping Powder” och ”Lake Zurich”. Men inga helgjutna plattor sedan dess.

Men, med förra årets Cracker Island hände något. Albarn steppade upp och gjorde Gorillaz till ett albumband igen. Det här är helt klart bandets bästa giv sedan 2010 års Plastic Beach. Smittsamt klistriga titelspåret i all ära men lyssna bara på ”Oil” där Stevie Nicks gästar med den äran. Snyggt, slickt och radiovänligt, på ett förföriskt bra sätt. ”New Gold”, ”Tormenta” och ”Skinny Ape” är riktigt sköna popdängor som borde få mer uppmärksamhet än all annan streamad skit. Albumet innehåller en hel del digra gästlistor i vanlig ordning, och i snygga finalen ”Possession Island” gästar Beck.

Om du inte kan få nog av Damon Albarns smittsamma popmelodier så rekommenderar jag även Blurs comebackplatta The Ballad of Darren (även den släppt 2023) – som på nåt sätt är en udda kusin till just den här.

Citatet: ”Then I put my codes in the machine but the world I found was made of faulty dreams” (Oil)

CD: 1 – The Beatles (2000)

Love Me Do/From Me To You/She Loves You/I Want To Hold Your Hand/Can’t Buy Me Love/A Hard Day’s Night/I Feel Fine/Eight Days A Week/Ticket To Ride/Help!/Yesterday/Day Tripper/We Can Work It Out/Paperback Writer/Yellow Submarine/Eleanor Rigby/Penny Lane/All You Need Is Love/Hello, Goodbye/Lady Madonna/Hey Jude/Get Back/The Ballad Of John And Yoko/Something/Come Together/Let It Be/The Long And Winding Road

Producent: George Marin Skivbolag: Apple Records

Satan i gatan! Här hittar du inga deepcuts men det spelar ingen roll. Jag menar, du kan lyssna ihjäl dig på de där konstiga spåren på The White Album eller hävda att ”Dig Your Pony” eller ”For Your Blue” är dina favoriter. Det är ändå monoversionen av ”Love Me Do” som är den ultimata pungsparken där du knäar asfalten och utbrister ”Satan va bra”. Det började där och den sitter fortfarande som en … eh … pungspark.

Släng sedan in ”From Me To You”, ”She Loves You”, ”I Want To Hold Your Hand”, Can’t Buy Me Love” och ”A Hard Day’s Night” i kronologisk ordning och du är är nere för räkning redan här, bara tre plattor in i karriären (1964). Och det kom mera! Så. In. I. Helvete!

Man kan kalla The Beatles vad man vill men ‘världens bäst popband’ är ju inte helt off. Den här skivan heter ”1” av en anledning; den innehåller bara bandets listettor, och då snackar vi 27 spår (och då har de hoppat över två av dem; ”Please Please Me” och ”Strawberry Fields Forever”). Galet? Ja! Ju längre speltid desto djupare gräver vi i sagan The Beatles som symboliskt nog slutar med en lång and winding road och plattan Let It Be 1970. The Beatles gjorde mer på 10 år än vad artister som Bruce Springsteen, Iron Maiden, Aerosmith, Metallica, Madonna, Stevie Wonder gjort på trettio, fyrtio år. Ganska makalöst!

Och när du lyssnar på den här plattan hör du hur de utvecklades och förde popmusiken in i framtiden; som om de sköt den framför sig. Från trallvänliga ”Yesterday” till ”Yellow Submarine” på ett år. Och två år senare sitter Paul vid pianot och hamrar ur sig klassikern ”Hey Jude”. Året efter ”Get Back” och ”Let It Be”. Ganska makalös karaktärsutveckling, eller?

Den här skivan är helt makalöst bra. Och då saknar vi alla deepcuts. Fast, de kanske är deepcuts i Beatlessammanhang – för andra band är låtar som ”While My Guitar Gently Weeps”, ”Blackbird”, ”Tomorrow Never Knows”, ”Here Comes The Sun” och ”A Day In The Life” karriärer som definierar band och ger dem möjlighet att turnera på rockklubbar världen över bara för att de har just den där låten.

The Beatles, världens bästa band? Japp!

Citatet: ”Someone to love, somebody new, someone to love, someone like you … love, love me do”

Love Me Do (1962)

The Long and Winding Road (1970)

LP: Tug of War – Paul McCartney (1982)

Sid A: Tug Of War/Take It Away/Somebody Who Cares/What’s That You’re Doing?/Here Today

Sid B: Ballroom Dancing/The Pound Is Sinking/Wanderlust/Get It/Be What You See (Link)/Dress Me Up As A Robber/Ebony And Ivory

Producent: George Martin Skivbolag: Parlophone

Håller inte riktigt med Rolling Stones recension från 1982 där de kallar Tug of War ett mästerverk, men visst har albumet åldrats väl. Paul McCartneys tredje soloplatta – den första sedan Wings lagt ner verksamheten – är riktigt bra, och jag kanske är orättvis då jag instinktivt jämför allting Paul gör med den där andra gruppen han inledde karriären med (alltså inte Wings)?

Titelspåret ”Tug of War” tolkades som en kommentar till Mccartneys och John Lennons ibland något ansträngda vänskap (plattan kom ut efter att John Lennon mördats). Och visst, det var väl nån slags dragkamp mellan de två, inte minst under de sista åren där man verkligen hör vilka låtar som är Johns respektive Pauls. Men det är ”Here Today” som, enligt Paul själv, är låten låten som handlar om relationen med John Lennon, skriven ett år efter hans död. Det är fint men rätt smörigt.

En av de bättre låtarna här är ”Take It Away” där både forne bandkompisen Ringo Starr och rytmmonstret Steve Gadd lirar trummor. Ingenting du kanske märker där du står och skalar potatis och den här dyker upp på radion, men om du lyssnar noga så hör du att det är två trummisar. Tror att Ringo ligger lite mer till höger i mixen och Gadd till vänster. Snyggt proddat av ingen mindre än George Martin.

”What’s That Your Doing?” är helt klart plattans funkigaste spår där duett- och låtskrivarpartnern Stevie Wonder givetvis står för funken. De två duettisterna fick även en jättehit med förstasingeln ”Ebony and Ivory” som landade på förstaplatsen både i England och USA. Personligen tycker jag dock att ”Somebody Who Cares” och ”Wanderlust” är två rätt underskattade pärlor medan ”Dress Me Up As Sober” och ”Ballroom Dancing” är rätt pajiga. Med två såna låtar i laguppställningen blir det inget mästerverk, men utan tvekan en av Sir Pauls bästa plattor.

Citatet: ”In the audience watching the show with a paper in his hand, some important impresario has a message for the band, oh take it away”

LP: Faith – George Michael (1987)

Sid A: Faith/Father Figure/I Want Your Sex (Part 1 & Part 2)/One More Try

Sid B: Hard Day/Hand To Mouth/Look At Your Hands/Monkey/Kissing A Fool

Producent: George Michael Skivbolag: Epic

Jag har oerhört svårt för Wham!, särskilt kring jul, men George Michael som soloartist är något annat. Som soloartist skalade han bort det värsta poplistetramset och satsade på bra låtar. Dessutom har han ju en makalös röst, ja … eller hade då (RIP Michael). Faith är hans debut som soloartist och har sålt otroliga 25 miljoner ex. Att uppföljaren Listen Without Prejudice Vol 1, som är tio gånger bättre, inte ens har sålt en tredjedel så mycket är dock lite konstigt.

Nåväl, Faith är riktigt bra och det var väl just titelspåret som med sitt Bo Diddley-stompande hjälpte till att skeppa iväg merparten av alla de där 25 miljoner plattorna? Den är bra, men långt ifrån bäst här. ”Father Figure” är en skönt 80-talsdoftande halvballad komplett med mässande gospelkörer. ”I Want Your Sex” sträcker ut sig i över nio minuter och går från syntetisk funk till svängig soul, komplett med blås. Makalöst bra! Därefter flexar han stämbanden i mäktiga balladen ”One More Try”, och då har vi bara hört första sidan.

B-sidan innehåller dock några svagare spår, som ”Hard Day” och ”Look At Your Hands” som mest känns plastiga. Men ”Hand To Mouth” är en skön shuffledotande sak och i avslutande ”Kissing A Fool” går Michael all in i croonerjazzen, något han skulle dyka djupare i senare i karriären.

Sammanfattningsvist en riktigt bra platta men när Michael senare bestämde sig för att bli lite mer akustisk och kör stämning all the way, ja då blev han bra på riktigt. Som på uppföljaren till den här (som jag skrivit om tidigare).

Citatet: ”I will be your father figure, put your tiny hand in mine, I will be your preacher teacher, anything you have in mind”

LP: Their Greatest Hits – The Police (1990)

Sid A: Roxanne/Can’t Stand Losing You/Message In A Bottle/Walking On The Moon/Don’t Stand So Close To Me/De Do Do Do De Da Da Da

Sid B: Every Little Thing She Does Is Magic/Invisible Sun/Spirits In The Material World/Every Breath You Take/King Of Pain/Wrapped Around Your Finger

Producenter: Hugh Padgham, Laurie Latham, Nigel Gray m.fl. Skivbolag: A&M

Det är väl lite coolt att döpa en låt till ”De Do Do Do, De Da Da Da” och komma undan med det. Ja, eller att man sedan följer upp det med ett ”they’re meaningless and all that’s true” men sedan får till en jävligt svängig låt. Och sådär är det väl med The Police – det svänger mest hela tiden! Bas och trummor … ja och så Andy Summers plockande gitarr.

Det är lätt att hänga upp sig på Stings sköna baslir eller hans falsettostönande i hitten ”Roxanne” eller Stewart Copelands aviga rytmmattor. Fast det hänger liksom så ofta på Summers gitarr. Underskattad = ja!

Det här är en greatest hitsplatta med låtar som ”Roxanne”, ”Every Breath You Take”, ”King of Pain” och en hel del annat. Svårdissat, minst sagt. Det är bra…. hela vägen. Går liksom inte att förneka. Eller, jo … det ska vara att hitsens står lite väl tätt; det finns ju album som är bättre. Men ändå; vilken samling! Their greatest hits in deed!

Citatet: ”De do do do, de da da da is all I want to say to you”