Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

DVD: Explodera Bateria! – Håkan Hellström (2003)

Lämna en kommentar

explodera

Mitt Gullbergs kaj paradis/Uppsnärjd i det blå/Gråsparven när hon sjunger/Den fulaste flickan i världen/Minnen av aprilhimlen/Ramlar/En vän med en bil/Förhoppningar och regnbågar/Det är så jag säger det/Rockenroll, blåa ögon – igen/Känn ingen sorg för mig Göteborg/Kom igen Lena!/Nu kan du få mig så lätt/Vi två, 17 år

Speltid: 105 min

___________________________________________________

Jag tror bestämt att det är slut nu. Flera års bloggande blir en vana – så det är lite vemodigt att skriva detta inlägg men allting måste ha ett slut, även skivhyllan.

Det finns ingen som helst tanke med att detta sista inlägg blir en DVD med Håkan Hellström, det bara blev så. Och kanske är det till och med så att jag faktiskt har ytterligare några skivor kvar men jag säger som kungen; ”det är dags att vända blad och gå vidare”.

Det här är en fantastiskt bra DVD – om du gillar Håkan. Här får du honom i början av karriären när han nätt och jämnt fått av sig sjömanskostymen och han i all sin oskuldsfullhet berusar publiken med sin förvånade och minst sagt förundrande uppsyn; att lilla han blivit så stor. Sådär håller han på fortfarande men aldrig har det känts lika ärligt. Han var nog allra bäst här, Håkan.

Det kan ta slut i morgon eller hålla på för alltid, ibland är det så. Det är så jag säger det!

Tack ska ni ha alla goa bloggläsare som läst och kommenterat mina inlägg genom åren – har uppskattat både ris och ros. Och ni tror väl inte att man bara kan ta bort ett bloggberoende sådär hur som helst? Nej, som jag sade – vänder blad och går vidare med ett nytt bloggprojekt. Detta presenteras här på bloggen inom kort. Eller senare. Den som lever får se. På återseende! /Andreas

 

CD: Great Day For Gravity – King L (1995)

Lämna en kommentar

IMG_2962

Tragedy Girl/The Dumbest Story/Tom Driver/Greedy/All Hail the Alien Queen/Back to Loving Arms/Life After You/That’s How It Works/Hoping They’ll Be Open/First Man on the Sun/Two Cars Collide/Don’t Believe in Hollywood/Lost and Found and Lost Again

Producent: Gary Clark Skivbolag: Circa

______________________________________________________

Den här skivan har jag sparat länge, det ska ni veta! Har inte riktigt hittat någon lämplig ingång eller en rimlig ursäkt att skriva om den (så det får bli en stolpig ingång där jag påtalar att jag inte har någon ingång). Ska alltså göra mitt bästa för att få till något om denna platta!

Jag tror att vi börjar med att namndroppa några mer kända artister: Natalie Imbruglia, Lloyd Cole, Skin (från Skunk Anansie), Melanie C, Emma Bunton (båda från Spice Girls), Nick Carter (Backstreet Boys) och Mark Owen (Take That). Fast man kanske inte är tvärkänd om det finns ett behov av en efterföljande, förklarande, parentes? Det finns väl ingen som skulle skriva Bono (U2)? Struntsamma – samtliga artister nämnda (minus Bono (från, ehhh U2)) har arbetat med Gary Clark (King L).  Ni fattar kanske således länken?

Gary Clark är alltså nåt slags popsnöre bosatt i USA som numera verkar var mer aktiv som låtskrivare och producent än som artist, men det började ju någonstans – nämligen i Skottland där han som medlem i bandet Danny Wilson (efter Sinatrafilmen Meet Danny Wilson) fick en hyfsad hit med ”Mary’s Prayer”. När bandet sedan efter några plattor splittrades försökte sig Clark på en solokarriär men lyckades inte få till några hits, och då bildade han alltså bandet King L. Puh, ett himla namndroppande här!

Och det är nu problemen börjar (för mig). Jag har nämligen inte mycket att säga om detta album. Det har legat här hemma och skräpat och jag har liksom helt tappat uppfattningen om innehållet. Fick för mig att det var något progressivt. Vet inte om en sorgsen clown är progg? Nåväl, progg är det inte utan ganska harmlös popmusik (lyssna nedan). Varken bra eller riktigt dåligt. Kan inte riktigt sätta fingret på det hela. Men jag tycker nog att rösten lämnar en del att önska! Känns inte som en platta jag återkommer till.

Det var nog allt. Har inte mer att säga helt enkelt, men om du är ett Gary Clark-fan och läser detta; känn din hedrad att fylla kommentarsfältet med matnyttig information om Gary Clark.

Bonusinfo: vidare tycks denna skiva var helt bortglömd då det knappt finns någon information om varken bandet eller skivan på det där vi kallar Internet. Ganska ovanligt nu för tiden; vilket gör den här plattan mer spännande än den borde vara. Faktiskt!

CD: Human Soul – Graham Parker (1989)

Lämna en kommentar

human soul

Little Miss Understanding/My Love’s Strong/Dancing For Money/Call Me Your Doctor/Big Man On Paper/Soultime/Everything Goes/Sugar Gives You Energy/Daddy’s A Postman/Green Monkeys/I Was Wrong/You Got The World (Right Where You Want It)/Slash And Burn

Producenter: Brinsley Schwarz, Graham Parker & Jon Jacobs Skivbolag: BMG

_______________________________________________

Sitter och slötittar på This is 40, som för övrigt är en riktig skitfilm, när plötsligt Graham Parker dyker upp i rutan. Han spelar rollen som föredettingen ingen längre vill höra men som den entusiastiske och musikälskande skivbolagssnubben som brutit sig loss från det stora bolaget (och tillika en av huvudpersonerna i filmen) tror stenhårt på – för att det är kvalitet! Behöver kanske inte tillägga att hans bolag är på väg mot konkurs?

Hur som helst, jag vet oförskämt lite om Graham Parker men visst har jag en skiva med denne man? Jo då, och den har jag givetvis glömt bort att skriva om (för att den förmodligen gjort alldeles för lite avtryck i kombination med att jag aldrig lyssnat på Parker). Med detta sagt; förvänta dig inte ett kvalitativt inlägg där jag försvarar Graham Parkers vara eller icke vara!

För tyvärr, den Parker som gav ut denna skiva 1989 låter ungefär lika trött som filmversionen 2013. Något yngre och inte lika medelåldersrock förvisso, men ändock ganska trött. Det här är en högst splittrad skiva med låtar som drar åt pophållet och andra som far iväg lite varstans. Hittar ingen riktning alls.

Det här är förmodligen ett dåligt val om man nu bara ska äga en skiva med Graham Parker. Åtminstone hoppas jag det; för han förtjänar förmodligen ett bättre förstaintryck. Det här lockar mig iallafall inte att vidare utforska Parkers diskografi. Och jag vill inte vara sådan, men citatet nedan skvallrar om att han kände sig både bitter och lite ‘out of the loop’ redan 1989. Men visst, viss feelgoodfilmkänsla uppstår i en del låtar så han är ju inte direkt felcastad i filmen heller.

Citatet: ”look at the youth in their Whitesnake T-shirts, they’re wearing a poor man’s version of the haircut – man they might as well be from another universe” (Big Man on Paper)

Kassettband: Accidentally on Purpose – Gillan Glover (1988)

Lämna en kommentar

accidentally on purpose

Sid 1: Clouds and Rain/Evil Eye/She Took My Breath Away/Dislocated/Via Miami

Sid 2: I Can’t Dance to That/Can’t Believe You Wanna Leave/Lonely Avenue/Telephone Box/I Thought No

Producenter: Roger Glover & Ian Gillan Skivbolag: Virgin

__________________________________________________________

Kära bloggläsare, om du har – eller, ehhh … har haft, för vana att läsa denna blogg så kan det inte undgått dig att antalet inlägg minskat drastiskt den senaste tiden. Jag skulle kunna skylla på en nylig flytt eller att skivorna tagit slut men egentligen har jag inte riktigt hittat känslan. My mojo aint working! Även om det nu blir svårare och svårare att hitta prylar att skriva om så brukar jag kunna babbla på om det mesta men på sista tiden har det varit svårt. Därav detta glapp.

Gör dock ett försök nu, fast ångrar valet redan innan jag avslutat denna mening. Jag menar, man kan ju göra det lättare för sig, eller?  Nåja, nu är jag ändå igång så då kör vi!

Det här är precis vad det låter som, en platta med sångaren Ian Gillan och basisten Roger Glover. De spelar annars i inte helt okända orkestern Deep Purple, som väl hållit på i fyrtio år nu och faktiskt är aktuell med ny platta inom kort. Fast det är ju en annan historia (om nån nu bryr sig om det), för Accidentally On Purpose är inget nytt utan ett påhitt de båda herrarna fick i slutet av åttiotalet och det är pretty fxxxing far from Deep Purple.

Kan förstå varför jag har denna kassett. Tja, kanske inte just kassettformatet men då Purple snurrat mycket här hemma är ju länken ganska glasklar. Minns dock fortfarande hur grymt besviken jag blev. För det här är, ehhh …ja vad är det? Det låter nästan som ett skämt! Nån slags ihålig och grymt plastig pophistoria, med helgalna små refränger. Tror nog att båda herrarna drar fram skämskudden om någon nämner den här idag. Lyssna bara på ”Via Miami” eller ”Dislocated” och försök att hålla dig för skratt om du kan!

Vet inte hur eller varför detta projekt tog sin form men en sak är säker: det är bland det sämsta jag hört i hela mitt liv. Det finns inte en enda vettig eller ens halvbra låt, och trots att det vimlar av gästmusiker (bl.a. Dr John och Randy Brecker) låter det som vore det inspelat i nån källarstudio med billiga trumbeats och syntetiska körer. Att det var åttiotal eller att de faktiskt lyckades få med en låt på soundtracket till Rain Man räcker inte som ursäkt!

Nej, blä! Fy! Usch!! Och att vi lever i en alldeles ding ding värld får du ytterliggare bevis på om du surfar in på Amazon och söker på den här skivan. Där hittar du nämligen inlägg från människor (?) som köpt den här plattan och som vräker ur sig saker som ”you must buy this record” och ”one of my favourite albums of all-time” eller rent av får ur sig dumheter som ”the songs on this album show a great variety and the talent of Ian gillan and Roger Glover. It’s a great ”summer” album and a lot of fun”. Ha, sommarplatta! Vilken planet kommer de ifrån?

Nu var det här inte det mest positiva inlägget den här sidan jul men så får det bli. Och om du råkar gilla den här plattan så ta inte illa upp. Nej, skriv gärna ett inlägg här nedan. Det vore nämligen väldigt intressant att höra någon försvara den här plattan. Så kom igen, jag lyssnar!

Citatet: ”Who wants to live in a telephonebox?

CD: Singles – The Smiths (1995)

Lämna en kommentar

singles

Hand in Glove/This Charming Man/What Difference Does It Make?/Heaven Knows I’m Miserable Now/William, It Was Really Nothing/How Soon Is Now?/Shakespeare’s Sister/That Joke Isn’t Funny Anymore/The Boy with the Thorn in His Side/Bigmouth Strikes Again/Panic/Ask/Shoplifters of the World Unite/Sheila Take a Bow/Girlfriend in a Coma/I Started Something I Couldn’t Finish/Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me/There Is a Light That Never Goes Out

Producenter: John Porter, The Smiths, Roger Pusey m.fl. Skivbolag: Warner

________________________________________________________________

Oj oj oj! Om ni visste hur många gånger jag gömt denna och inte låtsats om den. Vill inte skriva om den alls. Men vi har liksom kommit till ett läge där den inte går att gömma längre, och när jag nu ändå inte kan gömma undan den längre och hela tiden ser den så tänker jag inte dra ut på lidandet. Så då kör vi!

Jag ska vara totalt ärlig! Har aldrig riktigt mäktat med att lyssna igenom hela skivan. Och jag har egentligen inte riktigt funderat på vad det beror på, förrän jag jag valde att skriva om den här skivan för några minuter sedan. Och då kom jag på det!

Det har faktiskt ingenting att göra med förståsigpåarna (fansen) som ställer bandet (och särskilt då Morrissey) på nån pidestal men ändå vill täcka över och behålla det för sig själva. Som om det krävs ett certifikat eller nån slags värdighet för att lyssna på The Smiths. Har länge trott att just dessa skrämt bort mig men det spelar mindre roll i sammanhanget, det är ju bara pretentiöst dravel.

Det har inte heller så mycket med Morrisseys skrala stämma att göra, även om det tar emot mer än det lockar när jag hör den. Jag kan faktiskt uppskatta låtar som ”This Charming Man”, ”Gilfriend In A Coma” och ”Shoplifters of The World Unite” och tycka att de är riktigt bra.

Nej, det handlar om gitarrerna! Det finns massvis med snygga melodier och slingor (inga riff dock) men det låter likadant hela tiden. I varenda låt! Ja, jag talar här om gitarrljudet!! Och för mig, som gillar gitarrbaserad rock, blir det ohållbart när gitarristen envisas med samma intetsägande ‘elguran rakt in i stärkaren utan pedaler eller effektboxar’-ljudet i låt efter låt. Om och om igen. Det funkar inte. Så otroligt basal är jag, och det kan tyckas fånigt men jag är faktiskt glad att jag till sist kom på det. Nu kan jag äntligen lägga undan denna skiva; hur genialt och klassiskt materialet än är med vetskapen om vad som gör att jag skjuter det här ifrån mig: gitarrljudet.

Puh, vad skönt. Men visst, ni som läser det här kanske tycker att jag missar poängen och kallar mig både det ena och det andra, just nu, och det kan jag förstå. Eller egentligen inte. Men kanske i ett annat sammanhang? Nja, nåväl – som John Cleese kläckte ur sig i nån sketch: ”I don’t know much about art but I know what I like”.

Citatet: ”I don’t know much about art but I know what I like”

DVD: Live at Town Hall – Eels (with strings) (2005)

Lämna en kommentar

live at town hall

I Heart NY/Theme from Blinking Lights/Going to Your Funeral Part 2/Dust of Ages/In the Yard, Behind the Church/Ladies of EELS/Bride of Theme from Blinking Lights/From Which I Came/A Magic World/The Chet/Son of a Bitch/Blinking Lights (For Me)/Big Al/Dirty Girl/My Beloved Monster/On the Road/The Only Thing I Care About/Bus Stop Boxer/Pretty Ballerina/E on the A/I Like Birds/Girl from the North Country/The Late EELS/Railroad Man/Trouble with Dreams/Backstage Tomfoolery/If You See Natalie/I’m Going to Stop Pretending that I Didn’t Break Your Heart/Dead of Winter/Groupies/Flyswatter/Novocaine for the Soul/Losing Streak/The Stars Shine in the Sky Tonight/Souljacker Part 2/E Is Lost/Hey Man (Now You’re Really Living)/Things the Grandchildren Should Know/Dog Faced Boy/The Adulation of Thousands/Och när bandet spelar Princelåten ”I Could Never Take the Place of Your Man” tvingas de dra ner ljudet då den gode Prinsen inte godkände att E tog med den på DVD:n/Mr. E’s Beautiful Blues/Blinking Lights (For You) Lyssna på Spotify!

Speltid: Ca 120 min (inkl bonusmaterial)

___________________________________________________________

Jag har alltid velat se Eels live men det här är tyvärr det närmaste jag kommit. Inte för att det här är dåligt – utan för att varje gång bandet lirat i Sverige (hur många gånger? Ha, ingen aning!) har jag alltid lyckats missa det. Och då menar jag att denna DVD är min mesta Eelsupplevelse, livemässigt då. Fan, krånglig start på detta inlägg. Ringrostig!

Nåja, Live at Town Hall (med suffixet ”with strings” efter bandnamnet i titeln, faktiskt) är en mycket bra livedokumentation. Mycket riktigt en del strängar – och det har han ju också på sin lyra Mr E! Ja, strängar alltså. Ehhh, hörde jag ett Ha? Inte, nåja – vidare använder han sig av några multiinstrumentalister; det spelas på resväskor och lite allt möjligt.

Många låtar på denna DVD och nästan allt är bra. Vissa saker är lite bättre än annat, och rent låtmässigt sticker ju saker som ”It’s A Motherfucker”, ”I’m Going to Stop Pretending that I Didn’t Break Your Heart” och ett gäng andra ut lite mer än sömniga nummer som ”Dirty Girl”. Vidare bjuds det på en del sköna covers, men när de på slutet bjuder publiken på en Princecover (iklädda pyjamas, för att det är ett extra extranummer) får vi den utan ljud eftersom de inte lyckades övertyga prinsen om att ha med den på DVD:n. Så istället har man lagt till ett kommentatorspår som enda ljud – och första gången jag såg detta undrade jag hela tiden vilken låt de spelar, för det nämns aldrig.

Det enda som stör mig (förutom att jag nu inte fick höra ovan nämnda låt) är de små inklippta videosnuttarna mellan låtarna. Det är fåniga backstagesekvenser och annat trams som de gärna hade kunnat lägga sist – som bonusmaterial. Det bryter hela tiden illusionen av konsertupplevelse, och jag HATAR NÄR DE GÖR SÅ på liveinspelningar. Men vad den där Princelåten anbelangar så finns ju Youtube.

Citatet: ”radiation sore throat got your tongue, magic markers tattoo you and show it where to aim and strangers break their promises, you won’t feel any pain” (Dead of Winter)

Older Entries