Hem

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Lämna en kommentar

365

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

Annonser

Dubbel-CD: Sign “☮” The Times – Prince (1987)

Lämna en kommentar

sign-o-the-times

CD 1: Sign o’ the Times” Prince/Play in the Sunshine/Housequake/The Ballad of Dorothy Parker/It/Starfish and Coffee/Slow Love/Hot Thing/Forever in My Life

CD 2: U Got the Look/If I Was Your Girlfriend/Strange Relationship/I Could Never Take the Place of Your Man/The Cross/It’s Gonna Be a Beautiful Night/Adore

Producent: Prince Skivbolag: Warner bros

______________________________________________________________________

Det här är en alldeles kolossalt underbart fantastiskt gigantiskt fenomenalt och på alla sätt och vis mångbottnad och högst varierad skiva. Ja, kort och gott ett mästerverk; en dubbelplatta i all sin prakt. Dessutom är omslaget makalöst snyggt, och säger en hel del om skivans innehåll då det porträtterar Prince i förgrunden men med fokus på instrumenten och underhållningen.

När jag hörde den här skivan för första gången, ja då förstod jag hur enormt genialisk och utomordentligt begåvad Prince är. Det finns inte  många som kan mäta sig med honom! Och här är det mer eller mindre en ‘one man show’, då han spelar merparten av alla instrument själv. Han är långt ifrån ensam men här finns inget Revolution eller New Power Generation (som det senare skulle heta) att luta sig emot.

På något sätt är det nog ändå enkelheten; det sparsamma och återhållsamma som verkligen gör den här skivan till den klassiker den är. Inte minst är inledande titelspåret ”Sign ‘o’ The Times” ett ordentligt utropstecken som bekräftar detta. Trots sin plastiga ‘blip blop’-grund blir detta enkla fragment ett monster till låt. En anskrämlig virveltrumma piskar sedan upp svänget tillsammans med bubbliga bastoner och en sylvasst svängig gitarrslinga. Det svänger något oerhört men känns ändå stort och oformligt som ett cementblock. Vet ärligt talat inte hur i h–vete han fick till det där!?

Då har vi bara pratat om titelspåret! Ni förstår, det finns mycket mer.

Här finns givetvis låtar om sex. Här finns givetvis låtar om kärlek. Här finns låtar om att uppnå någonting spirituellt. Här finns låtar som uppmanar dig att dansa och festa. Här finns givetvis låtar som är så funkiga att det räcker och blir över, och trots att jag i vanliga fall hatar kantiga beats från trummaskinen blir de här alldeles fantastiska. Och hela skivan är fylld med dessa kantiga beats, som trots sitt i många falla anskrämliga och burkiga yttre kompletterar låtarna alldeles perfekt. Lyssna bara på”The Ballad of Dorothy Parker” och ”Housequake”.

Och jag har ju inte ens nämnt ”The Cross”, där prinsen bygger upp någonting med ett inledande gitarrpillande som sedan tar fart med hjälp av en stenhårt uppmickad bastrumma (som kontrast till alla maskinbeats) och därefter far iväg på en rivig gitarrvägg, mer trummor och en nästintill skrikande Prince. Och så har du väl hört ”U Got the Look”, ”If I Was Your Girlfriend” och ”Strange Relationship” i all sin åttiotalsprakt? Eller ”I Could Never Take the Place of Your Man”?

Den här skivan borde alla ha i sin skivsamling. Så bra är den, jag överdriver inte. Och det allra bästa är att trots sin återhållsamhet är den också fylld med ljud och stämningar som bara växer för varje genomlyssning. Jag tröttnar aldrig på Sign “☮” the Times – den är, som sagt, alldeles kolossalt underbart fantastiskt gigantiskt fenomenalt bra.

Citatet: ”In france a skinny man died of a big disease with a little name, by chance his girlfriend came across a needle and soon she did the same” (Sign o’ The Times)

CD: 1-800 NEW FUNK (1994)

Lämna en kommentar

new funk

Minneapolis-MPLS/Hollywood-George Clinton/Love Sign-Nona Gaye & Prince/If I Love U 2nite-Mayte/Color- The Steeles/2gether-The N.P.G./Standing at the Altar-Margie Cox/You Will be Moved-Mavis Staples/17-Madhouse/A Woman’s Gotta Have It-Nona Gaye/Minneapolis Reprise-MPLS

Producent: Prince Skivbolag: NPG Records

______________________________________________________________

Jaha, titta vad man hittar här då! En samlingsplatta där P-, ehhh jag menar The Artist eller The Symbol eller rent utav T.A.F.K.A.P.* samlar sina artister. Jo ni förstår, på den här tiden fick vi inte använda hans riktiga (?) namn utan han slängde sig med sig med symboler och AKA’s för att undvika konflikt med skivbolaget.

Vaddå hans artister? undrar du. Du minns väl hur, ehhhhh, Han* bröt kontrakt och slog sig fri och släppte nytt material under slavkraftiga, eh förlåt…. slagkraftiga, titlar som Emancipation? Snubben* bildade ju ett eget skivbolag (NPG Records) där han* gav ut sina egna och andras plattor – och med samlingen 1-800 New Funk visar han* upp stallet med artister.

Även om det tituleras ‘new funk’ ingår gamla funkrävar som George Clinton och Mavis Staples i paketet. Och så dåvarande frugan Mayte såklart, som egentligen inte alls platsar här. Fast det är inte speciellt bra och låter idag oerhört daterat (på ett dåligt sätt) och jag måste erkänna att jag hellre lyssnar på riktigt gammal soul/funk. Det blir inte bättre än i duetten där han* och Nona Gaye möts i en lite för statisk rnb-räls, som också låter daterad (på ett dåligt sätt).

Nej, det här kan vi vara utan. Den enda egentliga trösten är att hysteriska funkbasisten Larry Graham inte öär med här, vilket är konstigt då han och snubben* gärna hängde runt den här tiden. Således, en riktigt tråkig samling låtar som delvis är så trummaskinstyngda att det inte svänger någonting alls. Synd på en så begåvad samling artister.

Citatet: ”when we be killin’ one another how do we call each other brother?” (2gether)

* Jo då, numera kallar han sig Prince igen

CD: California – Mr Bungle (1999)

1 kommentar

Sweet Charity/None of Them Knew They Were Robots/Retrovertigo/The Air-Conditioned Nightmare/Ars Moriendi/Pink Cigarette/Golem II: The Bionic Vapour Boy/The Holy Filament/Vanity Fair/Goodbye Sober Day

Producent: Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers

____________________________________________________________________

Trevor DunnDanny HeifetzClinton ”Bär” McKinnonMike Patton och Trey Spruance är en brokig samling musiker som tillsammans utgjorde Mr Bungle. Det här är bandets tredje och sista skiva – så vitt jag vet har de inte gjort någonting efter California. Fast bandet bildades faktiskt redan 1985 – alltså innan Mike Patton slagit igenom med Faith No More – och efter ett antal demos släppte de sin första skiva 1991 (som jag tidigare bloggat om).

I vanlig ordning är det en salig blandning, där bandet ofta rör sig från en genre till den andra i en och samma låt – flera gånger. Fast utan att intrycket blir speciellt splittrat. California är nog deras mest lättillgängliga platta; rena rama radioplåstret i jämförelser med övriga plattor. Eller kanske inte, men något mer sansat är det nog allt.

Lika bra som på debuten blir det dock inte. Men, inledande ”Sweet Charity”, sköna ba ba ba ba-svänget i ”The Air Conditioned Nightmare”, ”Vanity Fair” och ”Pink Cigarette” är goda skäl att lyssna på den här. Dessutom är jag galet svag för Mike Patton, så nu är jag väldigt partisk. Typ. Har till och med försökt lyssna hans soloplattplattor – där han roar sig med att låta experimentera med rösten, då en låt kan vara ca 20 sekunder lång och heta något i stil med ”Pig Screaming While Getting Eaten By Monster”. Eller nåt sånt.

Du får helt enkelt bilda dig en egen uppfattning. Eller not. Nu har jag bara en Mr Bungle-platta kvar att skriva om.

Bonusinfo: Mr Bungle lär också ha haft en rejäl konflikt med Red Hot Chili Peppers – eller rättare sagt Anthony Kiedis. Det hela lär ha börjat när Kiedis anklagade Patton för att kopiera honom, och när Mr Bungle skulle släppa denna platta krockade releasedatumet med RHCPs Californication. Mr Bungle fick således flytta på sig. Vidare lär Kiedis ha sett till att Mr Bungle inte fick spela på samma festivaler som Chili Peppers. Kiedis vägrade spela på samma festival som Mr Bungle och såg till att de försvann från festivalen – trots att de var bokade flera månader tidigare. Rockstjärnefånigt? Visst är det.

CD: Blood Sugar Sex Magik – Red Hot Chili Peppers (1991)

2 kommentarer

Power of Equality/If You Have to Ask/Breaking The Girl/Funky Monks/Suck My Kiss/I Could Have Lied/Mellowship Slinky in B major/The Righteous & the Wicked/Give It Away/Blood Sugar Sex Magik/Under The Bridge/Naked in the Rain/Apache Rose Peacock/The Greeting Song/My Lovely Man/Sir Psycho Sexy/They’re Red Hot

Producent: Rick Rubin Skivbolag: Warner Bros

___________________________________________________________________________

Hittar nu samtliga plattor med Red Hot Chili Peppers på Spotify (tidigare fanns bara ett litet urval). Kollar igenom bloggen och ser att jag skrivit om nästan alla här på bloggen sedan tidigare. Ser också att jag konstaterat att By The Way är min favorit, vilket kanske stämmer men den här skivan är ju också riktigt bra.  Och efter den här plattan är mina skivor med RHCP slut.

Men först tänkte jag passa på att skriva några ord om bandets senaste platta I’m With You, som jag denna helg lyssnat en hel del på. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med chiligubbarna men något är det. Precis som på skivan detta inlägg ska handla om består nya plattan av väldigt många låtar stöpta i samma basfunkiga Fleaform där Anthony Kiedis artikulerar tydligt och taktfast. Men på nya skivan blir det bara monotont och upprepande. Kanske beror det på avsaknaden av gitarrfenomenet John Frusciante? För visst är det något med gitarrerna som saknas? Bortsett några grymt svängiga spår som ”Dance Dance Dance”, ”Even You Brutus” och Ethiophia” (där Flea måste spelat tummen ur led) är den stora behållningen en låt som frångår funkmallen och låter närmast grungig i sin framtoning. I ”Brendan’s Death Song” låter RHCP mer intressanta än de gjort på flera år, och man kan lätt tro att Frusciante finns med på denna. Synd bara att de inte vågar släppa sargen oftare.

Nåja, nu var det ju Blood Sugar Sex Magik det skulle handla om. En fantastisk platta där den enformiga mallen funkar riktigt bra. Trots hela sjutton spår så blir det aldrig enformigt utan känns genuint funkigt mest hela tiden, med höjdpunkter som bryter av en aning då och då. När jag nu hör den för första gången på flera år fastnar jag främst för ”Breaking The Girl”, ”Funky Monks”, ”I Could Have Lied”, ”Naked In The Rain” och det sköna riffet i  ”The Greeting Song”. Minns självklart hitsen ”Give It Away”, ”Suck My Kiss” och ”Under The Bridge” men hade glömt sköna hänget i ”My Lovely Man”.

Riktigt bra platta det här. Frågan är om inte detta är min favorit? Fast, varför välja? Hur som helst, för att få upp nördigheten i detta inlägg kommer nu lite onödig bonusinfo. Som t.ex. att plattan har sålt i runda slängar femton miljoner exemplar och att tidigare nämnde Frusciante hoppade av bandet mitt under pågående turné 1992 (han återvände några år senare men har nu hoppat av igen). Och om du verkligen vill imponera med nördig info som ingen annan lagt på minnet så kan du alltid häva ur dig ett ”visste ni att Blood Sugar Sex Magik släpptes samma dag som Nirvanas Nevermind, alltså den 24 september 1991″ nästa gång du går på fest.

Citatet: ”Deep inside the garden of Eden standing there with my hard on bleedin’ theres a devil in my dick and some demons in my semen, good God no that would be treason” (Sir Psycho Sexy)

CD: The Love Symbol – Prince (1992)

Lämna en kommentar

My Name Is Prince/Sexy MF/Love 2 the 9s/The Morning Papers/The Max/Segue/Blue Light/I Wanna Melt with U/Sweet Baby/The Continental/Damn U/Arrogance/The Flow/7/And God Created Woman/3 Chains o’ Gold/Segue/The Sacrifice of Victor

Producent: Prince Skivbolag: Warner Bros.

________________________________________________________________________

Fjortonde plattan med Prince! Här är han inte riktigt lika fokuserad som på föregångaren Diamonds and Pearls då låtmaterialet är aningen spretigt. Det blir lite funk, lite reggae och en del pop och så vidare. Det här var ju början på slutet. Ja, alltså början på Prince frigörelse fån skivbolaget, och då han lät omslaget prydas av en guldsymbol planterade han härmed ett nytt varumärken. Kärlekssymbolen (Prince logo.svg) blev sedan The Symbol som blev The Artist, som egentligen skulle vara någonting som man inte kunde uttala och som skivbolaget inte kunde hävda rättighet till. Fast det där är ju en annan historia.

Nämnde att det är aningen spretigt, men när prinsen är bra – ja då är han jävligt bra! Goda exempel på detta är ”My Name Is Prince”, Sexy MF”, ”7” och ”The Morning Papers” där prinsen går på högvarv och gör det han sattes här på jorden att göra; nämligen att få till ett funky och överjordiskt sväng. Han är bra på det, när han är på det humöret.

Sedan finns det ju låtar som är bra men inte riktigt känns som toppar. Det finns fragment i var och varannan låt här som känns geniala (som t.ex. ”Blue Light”, ”The Continental”, ”Damn U”) men det blir lite uttjatat stundtals. Sedan kan man ju lätt hänga upp sig på de där pratspåren (segue) där prinsen intervjuas (av Kirstie Alley, faktiskt) och han kämpar med att vara svår och otillgänglig. Från början var det tänkt att plattan skulle innehålla fler intervjuspår men pga platsbrist (cd-formatet) skrinlades dessa planer till förmån för ”I Wanna Melt With U”. I sista spåret ”The Sacrifice of Victor” försöker han få fram en namnbytespoäng som jag inte riktigt hänger med på. Men det blev ju å andra sidan inget namnbyte utan bara en symbol.

På det stora hela, bra skit från den lille mannen i högklackat.

Citatet: ”My name is Prince and I am funky”

CD: Mr Bungle – Mr Bungle (1991)

Lämna en kommentar

Quote Unquote/Slowly Growing Deaf/Squeeze Me Macaroni/Carousel/Egg/Stubb (a Dub)/My Ass Is On Fire/The Girls of Porn/Love Is A Fist/Dead Goon

Producenter: John Zorn & Mr Bungle Skivbolag: Warner Brothers Records

______________________________________________________________________________

Det här är ett galet genreöverskridande litet projekt. Eller band, kanske man ska kalla det? Mest känd av grabbarna i Mr Bungle är Mike Patton, som när den här plattan spelades in stod på toppen av sin karriär med Faith No More. Och om du tyckte att FNMs Angel Dust (eller annan valfri platta) var aningen utflippad så är det rena rama hissmusiken jämfört med det här. För i Mr Bungle tillåts Patton att släppa alla spärrar och han kastar sig handlöst ut i en djungel av olika genres.

Bandet tar sig utan problem från heavy metal via loungedoftande calypso till rap för att sedan hamna i jazzlandet. Många gånger i en och samma låt. Och det borde givetvis ge ett alldeles för splittrar intryck, eller hur? Det kan ju inte funka, tänker du – men det är precis vad det gör. Mr Bungle är ett sannslöst lyckat genremonster. Jag älskar den här skivan.

Här samplar de David Lynchs Blue Velvet, Kentucky Fried Chickenreklam, Nintendo och en hel del annat. Mike Patton fiser, rapar, skriker, rappar, hojtar, kräks, skrattar och gråter sig igenom den här plattan. Tenorsaxofonerna står som spön i backen (framförda av någon som kallar sig Bär) och jag tror inte att du i din vildaste fantasi kan räkna ut hur det här låter. Du måste klicka på länken ovan.

Vidare, allt det där om ‘less is more’ som jag i många andra fall kanske skulle tjatat om gäller inte här. Jag säger som Yngwie Malmsteen: ”Vaddå less is more? Nej, more is more”. Det är nämligen befriande (och hela grejen) att vissa låtar planar ut och blir galet långa, med skön utfyllnad som någon som sitter och bläddrar i en tidning samtidigt som han sitter och skiter. Men det finns fler exempel. Och precis som med Faith No More är det kontrasterna mellan det intensivt hårda och silkeslent mjuka som ger det hela en extra edge – fast här får vi allt i en och samma låt, flera gånger.

Den här skivan kräver din uppmärksamhet. Det får du räkna med. Du kanske till och med behöver vila efter en genomlyssning, men det är det värt. Jag har ytterliggare två Mr Bungle-plattor liggande här hemma så det kommer mera här på bloggen, men den här är allra bäst. Var också galet nära att få se bandet live när de besökte Stockholm en gång men då jag underskattat publiktrycket blev det kalla handen i biljettluckan. Fast det kanske var lika bra det, för hur gör man det här live?

Citatet: ”Boo ….. Redundant ….Redundant……..Redundant……..Redundant…….Redundant…….Redundant …..” (My Ass Is On Fire, 5:19 min)

Older Entries