Sid A: Tell Me That I’m Wrong/Look Up To The Sky/Love Looks Good On You (You’re Candy Sweet)/Hold On To Me Vocals/Thinking Of You
Sid B: Are You Satisfied/Movement I: Maglomania/Movement II: Mirror Image/Movement III: South Mountain Shuffle/Movement IV: Rock Reprise/She’s Coming Home
Producent: Henry Cosby Skivbolag: Columbia
Sjunde plattan med Blood, Sweat & Tears, utgiven för femtio år sedan. Vid den här tiden hade mer eller mindre alla originalmedlemmar lämnat skeppet (endast trummisen Bobby Colomby är kvar) men svenske gitarristen Georg Wadenius hänger fortfarande kvar, och får faktiskt sjunga på ett spår.
Well, det börjar i rakt nedstigande hysteriskt game show-läge i ”Tell Me That I’m Wrong” där alla tar i från tårna, inte minst sångaren Jerry Fisher. Blåset är liksom överallt, blandat med körer som skanderar ”tell me, tell me” och därefter fortsätter det med funkigt blås- och pianokomp i ”Look Up To Te Sky” och det är ju inte dåligt, men med BS&T-mått mätt är det inte heller särskilt bra. Och, i tredjespåret ”Love Looks Good On You (You’re Candy Sweet)” har man ju tröttnat på det sockersöta blåsstötandet. Lite som att de tänkte ”det här funkar väl på radiostationerna” (men det fanns ju så mycket annat, som lät bättre, just då).
Och sådär fortsätter det. De jagar sköna soulhits men fångar sällan något. Fast visst, i titelspåret ”Mirror Image” (behändigt indelat i Movement 1-4) händer det något; bandet jammar loss och släpper topplistetankarna i elva minuter. Och i avslutande ”She’s Coming Home” får Jojje skina en stund i en smäktande ballad, men det räcker ju inte.
Sammanfattningsvis är det ju högst kompetent men ganska tråkigt. Och om vi ska tala klarspråk så har Blood, Sweat & Tears släppt bättre plattor än det här. Flera stycken faktiskt.
”Citatet: It’s only natural that you won’t be free but how can I do when nothin’s feelin’….. Tell me that I’m wrong….”
Producenter: Ken Morris, Patrick Adams, Stan Lucas m.fl. Skivbolag: Atlantic
Man älskar ju inte talintron; ja alltså där någon pratar över musiken för att sätta allt i sitt sammanhang inledningsvis. Lite som ett extra ljudspår för döva. Well, Herbie Mann inleder skivan Super Mann med prat: ”Look, up in the sky. It’s a bird, it’s a plane. Noooooo, it’s superman”. Som om titeln inte vore nog. Doh!?
Well, titelspåret är ingenting att skriva hem om. Äh, låt oss tala klarspråk: Herbie Mann var en flöjtekvilibrist som förtjänar Er respekt och allt det där. Och om stjärnorna stått rätt hade han kanske blivit en Ian Andersson och bildat sitt eget Jethro Tull men så är det inte. Det här är en smått förfärlig skiva (enlig mina mått mätt) men kanske en klassiker i Mann-mått mätt. Vad vet jag?
I ”Etagui” flöjtas det å det värsta. ”Jazz Disco” är exakt vad det låter – tänk extra tvärflöjt bara. ”Rock Freak” är typ bara hälften av vad det låter. Freak, javisst …. men rock? Näe, snarare en våldtagen kusin till Rick James ”Super Freak” efterlämnad på nån kall och snöisig gata i Pajala. Förlåt. ”Stomp Your Feet” bjuder på syntetiskt handklapp, konstgjort blås, ”lets get together”-körer och, jaaaaa…. flöjt. ”Body Oil” är….eh, näe…. jag orkar inte. Om du pallat läsa så här långt ha du säker krafter var att själv lyssna på (och bedöma) sista spåret ”Django”.
Återigen ställer jag mig frågan varför min far hade denna. Japp, fiskade upp den i arkivet. Men, kanske gjorde Herbie Mann en magisk spelning på nån festival för jävligt längesedan (typ 1978) och min far var kanske där, fick feeling och köpte skivan? Men då undrar man ju varför den inte är signerad. Well, ännu en av livets outgrundliga gåtor… I guess?
Citatet: ”Look, up in the sky! It’s bird! It’s a plane! Noo! It’s superman!”
Sid A: Faith/Father Figure/I Want Your Sex (Part 1 & Part 2)/One More Try
Sid B: Hard Day/Hand To Mouth/Look At Your Hands/Monkey/Kissing A Fool
Producent: George Michael Skivbolag: Epic
Jag har oerhört svårt för Wham!, särskilt kring jul, men George Michael som soloartist är något annat. Som soloartist skalade han bort det värsta poplistetramset och satsade på bra låtar. Dessutom har han ju en makalös röst, ja … eller hade då (RIP Michael). Faith är hans debut som soloartist och har sålt otroliga 25 miljoner ex. Att uppföljaren Listen Without Prejudice Vol 1, som är tio gånger bättre, inte ens har sålt en tredjedel så mycket är dock lite konstigt.
Nåväl, Faith är riktigt bra och det var väl just titelspåret som med sitt Bo Diddley-stompande hjälpte till att skeppa iväg merparten av alla de där 25 miljoner plattorna? Den är bra, men långt ifrån bäst här. ”Father Figure” är en skönt 80-talsdoftande halvballad komplett med mässande gospelkörer. ”I Want Your Sex” sträcker ut sig i över nio minuter och går från syntetisk funk till svängig soul, komplett med blås. Makalöst bra! Därefter flexar han stämbanden i mäktiga balladen ”One More Try”, och då har vi bara hört första sidan.
B-sidan innehåller dock några svagare spår, som ”Hard Day” och ”Look At Your Hands” som mest känns plastiga. Men ”Hand To Mouth” är en skön shuffledotande sak och i avslutande ”Kissing A Fool” går Michael all in i croonerjazzen, något han skulle dyka djupare i senare i karriären.
Sammanfattningsvist en riktigt bra platta men när Michael senare bestämde sig för att bli lite mer akustisk och kör stämning all the way, ja då blev han bra på riktigt. Som på uppföljaren till den här (som jag skrivit om tidigare).
Citatet: ”I will be your father figure, put your tiny hand in mine, I will be your preacher teacher, anything you have in mind”
Den här snubben hade jag aldrig hört talas om förrän han dyker upp i min fars jazzarkiv, och när jag slänger på plattan vet jag först inte riktigt hur jag ska kategorisera det. Det låter inledningsvis som nån slags discojazz när Yusef Lateef sjunger att han är en ”robot man” men sedan glider det in tydliga soulelement och så ligger det stenhård funkbas som en grund. Så, jag kategoriserar det som soul, jazz och funk.
”Look On Your Right Side” har ett skönt groove men känns lite som något man hör i eftertexterna av Cosby (scary vibes där – men i övrigt inga liknelser). Och i ”YL” blir det stompig instrumentalmusik; komplett med tevefilmsblås och så kör Yusef självklart ett flöjtsolo (multiinstrumentalist som han är). Och så där fortsätter det med skön funkbas i ”Communication” där Yusef vädjar oss att ”stay in contact with your mind” och avslutande ”Sister Mamie” där discojazzen goes to eleven, typ.
Ja, jösses! Vet inte vad jag ska säga om det här? Yusef Lateef är ju en superkompetent musiker – hands down. Men, vad ska man med det här till? Det svänger men känns lite väl syntetiskt. Och det är ju precis därför du som läser det här har noll koll på vem Yusef Lateef är! Det kanske är en orättvis värld (för multiinstrumentalister) men så är det.
Citatet: ” I’m a seeker of perfection, I am only a machine” (Robot Man)
Sid A: Timeline/Spain/A Day In The Life/The Mixolydian Highlander
Sid B: Hi-Fly Angel/Madcap/Antares/A Letter From R.K./Inka’s Return
Producent: Justus Liebich Skivbolag: Polydor
Ah, Peter HerbolzheimerRhythm Combination & Brass introducing Don Adams. Det låter det! Heter man Herbolzheimer i efternamn så antar jag att man har det. Ni vet; det där tyska jazzsvänget? Osäker på om jag blandar ihop honom med någon, men det kan vara så att jag sett honom live på ett mina många besök på jazzfestivaler tillsammans med min far. Lite oklart!
Och den här skivan, uppfiskad ur just min fars jazzarkiv, gör det inte klarare för jag är relativt säker på att jag inte lyssnat på Touchdown tidigare. Och om sanningen ska fram, ingenting jag kommer återkomma till särskilt ofta.
Men visst har det någonting. Rumänskfödda trombonisten Peter Herbolzheimer bildade Rhythm Combination and Brass (RC&B) redan 1969 efter en runda i olika orkestrar i Detroit och ett antal orkestergig i Tyskland. På 70- och 80-talet spelade hans band med giganter som Benny Goodman, Sammy Davis Jr. och Dizzy Gillespie. Den här skivan är en blandning av egenkomponerade låtar, Chick Coreas ”Spain” och Beatlesklassikern ”A Day In The Life”. På den sistnämna bjuds det även på sång – i övrigt en instrumental skiva.
Lite halvkul skiva som är vad det låter som; rytmkombination med blås. Håll i hatten, för trumpet- och trombonstötarna slår emot dig likt ett pissande fotbollslag i motvind. Jag gillar den här sortens jazz där blåset liksom sköljer över dig (fast kanske inte som piss då; sorry för den liknelsen) men det är i så fall någonting jag mestadels uppskattar live. Och om jag någonsin upplevt detta live, ja … det är jag som sagt lite osäker på.
Sid A: Nyanser (Cycles)/Vem Kan Svara På Min Fråga (When A Man Loves A Woman)/Kärlekens Fjäril (Elusive Butterfly)/Det Svänger Om Det Mesta (America The Beautiful)/Jag Ska Vara Hos Dej I Kväll (I’ll Be Your Baby Tonight)/Så Många Drömmar Som Jag Drömt Har Ingen Drömt
Sid B: Ingen Gör Någonting (Games People Play)/Regn I Min Själ (Rain In My Heart)/Kom Hit Till Mej (Lay, Lady, Lay)/Har Ni Hört (I’m In Love)/Jag Tror Att Jag Är Kär I Dej Maria (My Girl Maria)/Bara Lev Och Känn (If It Comes To That)
Producent: Anders Burman Skivbolag: Metronome
En platta med svensköversatta covers signerad Svante Thuresson. Här tar sig Svante an låtar av Bob Dylan, Bobby Womack och Pugh Rogefeldt, för att nämna några. Den sistnämndas ”Så Många Drömmar Som Jag Drömt Har Ingen Drömt” spelades dock aldrig in av Pugh själv och är tekniskt sett ingen cover.
Här gör Svante lite som Lill Lindfors och sjunger översatta låtar som tidigare varit hits på engelska. Ja, eller det var kanske Lill som gjorde som Svante? Skitsamma! Producerat av Anders Burman såklart!!
Inget ont om Svante Thuresson (eller Anders Burman) men när han sjunger ”vem kan svara på min fråga” istället för ”when a man loves a woman” eller ”jag ska vara hos dig ikväll” istället för ”I’ll be your baby tonight” känns det mer 60-tal än jag orkar med. Det finns liksom ingen som bett om dessa svenska versioner, och världen blir inte en bättre plats av dem. Nej, det känns bara dumt och onödigt. Den här sortens översatta covers känns stendött som format 2023.
Jag gillar Svante men det här kan jag vara utan. Han hade hellre fått ge sig på originalen istället, eller spelat in nåt annat. Så jag vänder hoppet till det enda originalet på denna platta; Pughs ”Så Många Drömmar Som Jag Drömt Har Ingen Drömt” men den vissnar redan i det inledande orkestersorlet. Är det en oboe som snyftar där i bakgrunden? Jösses, och texten känns inte som Pughstandard. Den känns som ett meme. Den här går bort, som de säger.
Sid A: The Game Gets Old/I Learned The Hard Way/Better Things/Give It Back/Money/The Reason
Sid B: Window Shopping/She Ain’t A Child No More/I’ll Still Be True/Without A Heart/If You Call/Mama Don’t Like My Man
Producent: Gabriel ”Bosco Mann” Roth Skivbolag: Daptone
Det här var en gåva från mig till min far, och nu är den sålunda arkiverad i min fars jazzarkiv. Minns att han tyckte att kvalitén på vinylen var lite för dålig, så jag vet inte ens om han lyssnade igenom hela? Lite synd i så fall för det här är riktigt bra. Och nu är den en bit vinyl i mitt hus (life is funny).
Well, det är något med stötblåset och hur Sharon Jones liksom i en utandning får ur sig ”so many times I’ve played the game of love but it always ends in vain”. Det är skitsnyggt producerat och ligger som en skön tempererad filt över ljudbilden. Man får liksom Amy Winehouse-vibbar. Och så fortsätter det i ”I Learned The Hard Way” och ”Better Things”. Jag kan inte fatta att ‘fassan’ (ja, det stavas så) inte gillade detta. Det svänger ju, på ett skönt Motownvis?!
Jag har liksom inga som helst klagomål här utan det fortsätter i samma sköna stil; som vore det producerar på 60-talet. ”I Said, ‘Money, where are you hiding´” bräker Sharon vidare och man undrar ju varför det inte lossnade på riktigt; för det här är ju galet bra!? Har alltid undrat vad som hände med Sharon Jones & The Dap-Kings och det visade sig att kvinnan fick cancer och gick bort 2016. Hon slog igenom relativt sent (40 år gammal) men kastade tyvärr in handduken 60 år gammal (RIP).
Suffixet The Dap-Kings innebar på den här plattan ytterligare åtta personer men antalet gästmusiker på den här plattan skulle lätt fylla en rymlig enrummare på Södermalm (ja, eller kanske i Harlem, upper Manhattan kanske?). Skitsamma – inspelat 2010 låter det mer The Delfonics inspelat sent sextiotal i en Quentin Tarantionofilm. Ja, och då är det ganska bra!
Citatet: ”So many times I’ve played the game of love but it always ends in vain”
Sid A: Introduction/Joe Tex/Take It Off Him And Put It On Me/Down By The River
Sid B: Wrap It Up
Sid C: Place Over There/The Segment
Sid D: Them Changes/Applause/We Got To Live Together
Producent: Buddy Miles Skivbolag: Mercury
Det här är ett alldeles galet (och sjukt underskattat) livealbum. Gosse vad det svänger! Här får du jazz, soul, rock, blues och lite därtill på ett bräde – inspelat under en USA-turné 1971. Plattan består av väl valda delar av tre konserter i Seattle, Santa Monica och Bakersfield. Din jävel vad de lirar; Buddy Miles och hans band blandar eget material med klassiker som ”Down By The River” av Neil Young. Så sjuuukt bra!
Och vem är Buddy Miles kanske du undrar? Tackar som frågar! Buddy Miles var (han gick bort 2008) kanske främst känd som trummis i Jimmy Henrix inte helt okända Band of Gypsys men var även en av orginalmedlemmarna i Electric Flag. Utöver detta hade han en framgångsrik solokarriär där han inte bara bankade skinn utan även spelade gitarr, sjöng och skrev sina egna låtar.
Och allt detta kan du (typ) höra på denna fantastiska dubbelmacka där han tillsammans med sitt band framför den ena svängiga låten efter den andra. Och här snackar vi tio och ibland tjugominutersversioner som bara går in i varandra ; precis så där som bra livemusik ska vara.
Året efter detta – 1972 – släppte han ytterligare ett livealbum tillsammans med Carlos Santana; Carlos Santana & Buddy Miles! Live! där även Journeygitarristen Neal Schon finns med. Ni fattar; Buddy is the GUY! Begåvad kille. Riktigt bra platta som du inte hittar på streamingtjänsten Spotify. Tror att den kom ut på CD för ett par år sedan, men om du vill ha tag i den får du hosta upp en slant, tror jag?
Citatet: ”We’re gonna slow it down just for a second to just see if we can just quiet down and mellow out just for a second cuz I think we all could dig it just for a minute. Were gonna get into a little ol Neil Young song, kinda slow it down a bit and do a little bit of ‘Down By The River’ for you.”
Du kan dock lyssna på plattan här. Tack youtube för detta (och så mycket annat).
Sid B: Backyard Ritual/Perfect Way/Don’t Lose Your Mind/Full Nelson
Producenter: Marcus Miller& Tommy LiPuma Skivbolag: Warner Bros.
Det här är en sån där skiva man kan hänga upp på väggen (japp, det har jag gjort). En av Miles Davis senare skivor, och jag vet exakt vad du tänker….. njae, den här kan ju inte vara bra!? Och du kanske har rätt, men det beror lite på hur man tänker.
Jag menar, Miles hade ju örat mot rälsen hela tiden – vilkert gjorde honom till den jazzpionjär han var. Men här, i slutet av 80-talet, skulle han kanske bara ställt sig upp och litat på sin enorma talang. ”Mannen var ju ett unikum”, för att citera Percy Nilegård, och vem hade kunnat säga att Miles var ute och cyklade om han bara använt sin intuition? Typ ingen! Men istället sträckte han under hela 80-talet upp ett finger i luften för att se varifrån det blåste. Lite synd kan jag tycka såhär i efterhand. (Han gjorde en del gräsliga covers redan innan Tutu.)
Den här skivan är i ett Milesperspektiv inte så bra, alltså om man jämför och tittar bakåt och jämför med ett fyrtioårigt musikskapande. Fast å andra sidan, det var sent 80-tal och Miles (med fingret i luften) anlitade producenten Marcus Miller och använde sig av trummaskiner. Egentligen inte så illa. Det funkar på något konstingt sätt. Tänk nattradio eller kanske tvserien En röst i natten?
Ja ni hör ju, jag kan inte riktigt bestämma mig! Det funkar men ändå inte. Och rykten skvallrar om att Miles skulle samarbeta med Prince på den här plattan men att det av någon anledning inte blev av. Det hade ju varit något (får man förmoda). Nåväl, jag både gillar och ogillar denna platta. Som ett tidsdokument från 1986 står den sig dock ganska väl. Jämfört med Milestones, In A Silent Way och till och med Bitches Brew är den knappt en fotnot i Milesdiskografin.
Men varför jämföra?
Onödig extrainfo: omslaget (som är galet snyggt) designades av Eiko Ishioka, ett omslag hon också fick en Grammy för (Best Album Package) 1987.
Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).
Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.
skivhyllan - om mina skivor 
Dom säger: