2-LP: Moonflower – Santana (1977)

Sid 1: Dawn/Go Within/Carnaval/Let the Children Play/Jugando/I’ll Be Waiting/Zulu

Sid 2: Bahia/Black Magic Woman/Gypsy Queen/Dance Sister Dance (Baila Mi Hermana)/Europa (Earth’s Cry Heaven’s Smile)

Sid 3: She’s Not There/Flor d’Luna (Moonflower)/Soul Sacrifice/Head, Hands & Feet

Sid 4: El Morocco/Transcendance/Savor/Toussaint L’Overture

Producent: Carlos Santana & Tom Coster Skivbolag: Columbia

Den här har jag skrivit om tidigare då jag har ett egeninspelat kassettband med Santanas Moonflower som ligger och skräpar någonstans (nej, jag använder inte kassetter längre). Men nu dök den upp som vinyl också så vi kör en runda till (är inte heller säker på att jag fick in hela fyra albumsidor på ett kassettband).

Det här kan har varit min inkörsport till Santana?! Vet iallafall att jag skattade mitt tummade kassettband högt som liveskiva. Sedan förstod jag bättre och lärde mig att Moonflower är en blandning av livematerial och studiolåtar, men det är inte så att de lagt studiolåtarna sist utan här blandas det hej vilt. Och visst, livematerialet är ju det som sticker ut eftersom det känns om om man är där och Santanas glödande gitarr skär som en röd tråd genom havet av percussionslammer. Men det funkar ändå förvånansvärt väl med denna mix av studio- och livematerial. The Zombies-covern ”She’s Not There” sitter t.ex. som en smäck bland livevrålet. Fast ”Zulu” hade jag kanske kunnat vara utan.

Men det finns klassiker så att det räcker och blir över på den här. ”Black Magic Woman” i all ära men mina favoriter heter ”Europa (Earth’s Cry Heaven’s Smile)”, ”Let The Children Play” (där ”Carnaval” funkar som ett skönt percussionintro), ”Jugando” och makalösa klassikern ”Soul Sacrifice” (med trumsolo, såklart). Mer än så har jag nog inte att säga, förutom att den här kan vara din inkörsport till Santana om du vill!

Citatet: ”If you carry joy in your heart, you can heal any moment.” Carlos Santana

LP: Black Market – Weather Report (1976)

Sid A: Black Market/Cannon Ball/Gibraltar

Sid B: Elegant People/Three Clowns/Barbary Coast/Herandnu

Producent: Joe Zawinul & Wayne Shorter Skivbolag: Columbia

Tror bestämt att jag nämnde detta gäng som inspirationskälla i inlägg om Egba och Made in Sweden? Weather Report är väl typ att gå tillbaka till kärnan av fusionjazz, tror jag? Älskar den här skivan – den är helt fantastisk! Inte minst det skönt sömlösa titelspåret får fusionskeptiker som jag att kapitulera.

Bandet Weather Report bildades 1970 och var aktivt fram till 1986 (men de har såklart återförenats några gånger sedan dess). De två konstanterna i denna orkester heter Joe Zawinul (klaviatur) och Wayne Shorter (saxofon) – övriga medlemmar har kommit och gått genom åren, men på just den här är det trummisen Chester Thompson (ja ni vet han som lirade med Genesis och Phil Collins), Jaco Pastorius på bas och Alex Acuña på slagverk. Eller, det är iallafall dessa herrar som poserar på bilden på plattans baksida, men även Alphonso Johnson och Narada Michael Walden deltar på bas respektive trummor.

Nåväl, det här är bandets sjätte platta och här ligger tyngdpunkten på afrikanska influenser. En del kallar det till och med ‘world fusion’. En osedvanligt skön uppvisning i att svårspelat och krångligt inte alls behöver vara svårlyssnat. Tröttnar som sagt aldrig på titelspåret ”Black Market” men Jaco Pastorius ”Barbary Coast” har ju också ett barbariskt skönt funksväng. Och ”Cannon Ball”, Joe Zawinuls hyllning till kompisen Cannonball Adderley, är ju också en höjdpunkt. Det här är en fusionklassiker du bara måste ha i samlingen.

Bonusinfo: detta är bandets första platta med basisten Jaco Pastorius, men han spelar bara på två låtar – resten sköts av Alphonso Johnson. Och på de första två låtarna är det Narada Michael Walden som lirar trummor, ni kanske även minns att han hade en hit med låten ”Gimme, Gimme, Gimme” 1985? I klippet nedan kan ni se en liveversion av nämnda titelspår samma år som plattan kom ut, men då är några av medlemmarna redan utbytta.

LP: Land of the Midnight Sun – Al Di Meola (1976)

Sid 1: The Wizard/Land of the Midnight Sun/Sarabande from Violin Sonata in B Minor/Love Theme from Pictures of the Sea

Sid 2: Suite Golden Dawn: Morning Fire/Calmer of the Tempests/From Ocean to the Clouds/Short Tales of the Black Forest

Producent: Al Di Meola Skivbolag: Columbia

Debutplattan med Al Di Meola som inledde karriären med Chick Coreas supergrupp Return To Forever. Här för han verkligen fusionarvet vidare då det solas å det vildaste, mest hela tiden. Tillsammans med monstermusiker som Lenny White, Steve Gadd, Stanley Clarke, Jaco Pastorius och nämnda Chick Corea blir det åka av. Inte riktigt min kopp te, men om klockan är runt tolv på natten och man bestämt sig för att måla trappan till det här så kan jag säga att det funkar riktigt bra. Man kommer liksom in i ett målargroove.

Al Di Meola har gett ut galet många plattor sedan han debuterade med Land of The Midnight Sun (typ Princemånga). 2008 återförenades han för en stund med Return To Forever efter en trettioårig paus, men i övrigt har han varit soloartist. Tror att detta är min enda platta med Meola. Lite väl mycket gitarronani för min smak. Han är jätteduktig, absolut, men ibland smattrar det så in i helvete att man varken vet ut eller in. Tror att Di Meola gör sig bäst i små doser. Iallafall hemma hos mig.

Men visst, i avslutande ”Short Tales of The Black Forest” visar han var skåpet ska stå på den akustiska guran. Jösses! Ekvilibrist? Javisst!

Citatet: ”Can’t you see the sun, can’t you see it glow? Can’t you see the sun shining brighter?” (Love Theme from Pictures of the Sea)

LP: ”Where Do We Begin” – Made In Sweden (1976)

Sid A: Where Do We Begin/Manhattan Vibes/Pop-Poem/Our Man

Sid B: We Must Be Crucified/Lady G/Sometimes/43 Sec. Of Arc Per Century

Producenter: Dennis Ferrante & Made In Sweden Skivbolag: Polydor

Tommy Körberg har ju en jävla pipa, inget snack om den saken. Och Georg Wadenius kan ju lira gitarr. Övriga medlemmar i Made In Sweden är kanske inte lika kända (Wlodek Gulgowsky, Vesa Aaltonen och Pekka Pohjala) men de är precis lika kompetenta. Det här blir dock inte nån femetta utan nåt slags Blood, Sweat & Tears som delvis kör i diket då de inte verkar kunna bestämma sig för vad de vill vara.

Made In Sweden spelar nån slags jazzrock, eller kanske progg? Det blir en hel del solande och inte minst nynnande från Körberg – på ett sånt där galet 70-talsvis. Bandet bildades av Georg Wadenius redan 1968 men då han fick jobb som gitarrist i just Blood, Sweat and Tears lade han ner bandet och drog till staterna. När han sedan blivit av med jobbet samlade han några år senare ihop ett gäng nya medlemmar och Made In Sweden släppte ytterligare en skiva – alltså den här!

Det är väl lite charmigt, visst. Här blandar de och ger; det blir både vokalnummer och instrumentalt. Ett ganska splittrat intryck dock. De inleder med nåt slags sentimentalt vokalnummer där Körberg mässar ”Where do we begin, my friend”. Därefter blir det stenhård fusion med Wadenius gura i förgrunden för att sedan bli musikalrock när Körberg återigen tar ton i ”Pop-Poem”. Och sådär håller det på; svajar liksom fram och tillbaka.

Men, lite charmigt som sagt. I andrasidans förstaspår ”We Must Be Crucified” låter det snudd på musikal (tänk ”Hair) för att sedan bli instrumentalt introvert i ”Lady G” och därefter balladsjunger Körberg ackompanjerad av Wadenius gitarr. Visst, han sjunger bra men det för tyvärr tankarna till en kokosnötsridande riddare i Monty Python and the Holy Grail och blir således ganska komiskt. Men allra bäst är nog ändå skönt funkiga instrumentalaren ”43 Sec. Of Arch Per Century” som maler på i över tio minuter.

Sedan har vi omslaget då. Vad ska man säga om det? Tja, fan vet. Det var 1976, typ.

Citatet: ”Where do we begin, my friend, in the ending? Do we end, my friend, in the beginning?”

LP: Live at The Rainbow – Focus (1973)

Sid 1: Focus III/Answers? Questions! Questions? Answers!/Focus II

Sid 2: Eruption (Orfeus, Answer, Orfeus, Answer, Pupilla, Tommy, Pupilla)/Hocus Pocus/Sylvia/Hocus Pocus (Reprise)

Producent: Mike Vemon Skivbolag: Imperial

Jaha, en livemacka från holländska Focus. Kanske inte det ni väntade er men … så är det. Så, hur hamnade den här svängiga liveplattan i min skivhylla? Well, en skön gatefoldvinyl från min fars jazzarkiv. Fast, nu är detta kanske inte så mycket jazz. (men jävligt svängigt dock). Det är dock en ganska oväntad skiva i min fars arkiv.

Nåväl…. fokus på Focus. Precis som alla andra band där ute så finns de fortfarande, men bildades redan 1969 i Nederländerna. Diskografin sträcker sig från 1970 till 2018, men på den här liveplattan koncentrerar vi oss på de först tre åren. Och det svänger riktigt bra (proggrock deluxe); från inledande instrumentalaren ”Focus III” till avslutande reprisen av bandets stora hit ”Hocus Pocus”.

Många band är den där stora hitten och Focus är kanske inget undantag, men här får du sköna orgelmattor (i inledande ”Focus III), skönt jammande och förförande flöjtsolo i ”Answer? Questions! – Questions? Answers!” och självklart både joddlande och trumsolo i superhitten ”Hocus Pocus”.

Focus har kanske aldrig varit bättre än på denna bit vinyl? Eller så har jag missar så mycket? Jag vet inte! Det enda jag vet är att det här är en riktigt skön liveplatta. Och jävlar vad Thijs van Leer, Jan Akkerman, Bert Ruiter och Pierre van der Linden lirar!! En arbetsseger, helt klart!

Citatet: ”Joladadijoladadijoladadijoladadi Joladadijoladadi-jo-o-ooh”

365: Nu går jag vidare med en ny blogg!

Hej igen!

Då jag nu avverkat detta lilla projekt kallat skivhyllan kommer jag givetvis att låta bloggen vara kvar. Det går inte att bara radera flera års bloggande (har gjort detta förr och ångrar det en aning idag).

Har nu ett nytt projekt framför mig, vilket du hittar här: http://300sextiofem.wordpress.com

Jag hoppas att du följer med även på denna resa (som kanske inte riktigt tar fart förrän senare i sommar). Men det är bara att prenumerera (vänstersidan på nya bloggen) så märker du när det böjar hända grejer.

/Andreas

 

CD: Hymn of The Seventh Galaxy – Return To Forever featuring Chick Corea (1973)

Hymn of the Seventh Galaxy/After the Cosmic Rain/Captain Señor Mouse/Theme to the Mothership/Space Circus, Pts. 1 & 2/The Game Maker

Producent: Chick Corea Skivbolag: Polydor

_________________________________________________________________________________

På nittiotalet fick jag för mig att jag gillade fusion. Då hände det att jag gick och köpte såna här plattor, men om jag ska vara riktigt ärlig så pallar jag inte med det idag. Mindre än en minut in i öppningsspåret förvandlas jag till Stressed Eric (minns ni den där serifiguren som dök upp i Svt för ganska många år sedan) och jag blir alldeles stissig och orolig. Pulsen går upp.

Chick Corea är självklart ett geni och de musiker som spelar i denna superrockfusiongrupp är mästare på sina instrument, inget snack om den saken. Men – det finns ingen njutning. Som om de tävlar om vem som kan få ur sig mest noter i sekunden. Jag blev kanske impad förr – nu blir jag som sagt bara stressad.

Vill minnas att någon spelade upp Romantic Warrior och Light As A Feather med Return To Forever för mig. Och då köpte jag den här skivan, men detta är någonting helt annat – bara muskler och dessutom inte samma musiker. På de andra skivorna var det lite mera finlir, om jag minns rätt. Så den här lägger jag ifrån mig direkt. Kanske var den bra, kanske är den fortfarande bra? Den funkar iallafall inte en dag som denna.

Ursäkt: Kanske borde jag be om ursäkt för att jag inte ger skivan den respekt den förmodligen förtjänar men det här var mer än vad jag klarar av idag. Sorry Chick!