Kassettband: Accidentally on Purpose – Gillan Glover (1988)

Sid 1: Clouds and Rain/Evil Eye/She Took My Breath Away/Dislocated/Via Miami

Sid 2: I Can’t Dance to That/Can’t Believe You Wanna Leave/Lonely Avenue/Telephone Box/I Thought No

Producenter: Roger Glover & Ian Gillan Skivbolag: Virgin

__________________________________________________________

Kära bloggläsare, om du har – eller, ehhh … har haft, för vana att läsa denna blogg så kan det inte undgått dig att antalet inlägg minskat drastiskt den senaste tiden. Jag skulle kunna skylla på en nylig flytt eller att skivorna tagit slut men egentligen har jag inte riktigt hittat känslan. My mojo aint working! Även om det nu blir svårare och svårare att hitta prylar att skriva om så brukar jag kunna babbla på om det mesta men på sista tiden har det varit svårt. Därav detta glapp.

Gör dock ett försök nu, fast ångrar valet redan innan jag avslutat denna mening. Jag menar, man kan ju göra det lättare för sig, eller?  Nåja, nu är jag ändå igång så då kör vi!

Det här är precis vad det låter som, en platta med sångaren Ian Gillan och basisten Roger Glover. De spelar annars i inte helt okända orkestern Deep Purple, som väl hållit på i fyrtio år nu och faktiskt är aktuell med ny platta inom kort. Fast det är ju en annan historia (om nån nu bryr sig om det), för Accidentally On Purpose är inget nytt utan ett påhitt de båda herrarna fick i slutet av åttiotalet och det är pretty fxxxing far from Deep Purple.

Kan förstå varför jag har denna kassett. Tja, kanske inte just kassettformatet men då Purple snurrat mycket här hemma är ju länken ganska glasklar. Minns dock fortfarande hur grymt besviken jag blev. För det här är, ehhh …ja vad är det? Det låter nästan som ett skämt! Nån slags ihålig och grymt plastig pophistoria, med helgalna små refränger. Tror nog att båda herrarna drar fram skämskudden om någon nämner den här idag. Lyssna bara på ”Via Miami” eller ”Dislocated” och försök att hålla dig för skratt om du kan!

Vet inte hur eller varför detta projekt tog sin form men en sak är säker: det är bland det sämsta jag hört i hela mitt liv. Det finns inte en enda vettig eller ens halvbra låt, och trots att det vimlar av gästmusiker (bl.a. Dr John och Randy Brecker) låter det som vore det inspelat i nån källarstudio med billiga trumbeats och syntetiska körer. Att det var åttiotal eller att de faktiskt lyckades få med en låt på soundtracket till Rain Man räcker inte som ursäkt!

Nej, blä! Fy! Usch!! Och att vi lever i en alldeles ding ding värld får du ytterliggare bevis på om du surfar in på Amazon och söker på den här skivan. Där hittar du nämligen inlägg från människor (?) som köpt den här plattan och som vräker ur sig saker som ”you must buy this record” och ”one of my favourite albums of all-time” eller rent av får ur sig dumheter som ”the songs on this album show a great variety and the talent of Ian gillan and Roger Glover. It’s a great ”summer” album and a lot of fun”. Ha, sommarplatta! Vilken planet kommer de ifrån?

Nu var det här inte det mest positiva inlägget den här sidan jul men så får det bli. Och om du råkar gilla den här plattan så ta inte illa upp. Nej, skriv gärna ett inlägg här nedan. Det vore nämligen väldigt intressant att höra någon försvara den här plattan. Så kom igen, jag lyssnar!

Citatet: ”Who wants to live in a telephonebox?

CD: White Snake/Northwinds – David Coverdale (1977-78)

Lady/Blindman/Goldies Place/Whitesnake/Time on My Side/Peace Lovin’ Man/Sunny Days/Hole in the Sky/Celebration

Keep on Giving Me Love/Northwinds/Give Me Kindness/Time and Again/Queen of Hearts/Only My Soul/Say You Love Me/Breakdown

Producent: Roger Glover Skivbolag: Purple Records

_________________________________________________________________________________

Två i en, det är ju praktiskt eller hur? Här har vi alltså de två soloplattor David Coverdale släppte ifrån sig i rask takt då Deep Purple havererat. Konstigt nog producerade av ingen mindre än Deep Purple-basisten Roger Glover, som lämnade bandet tillsammans med Ian Gillan då Coverdale och Glenn Hughes klev in i purple.

Det här är mycket bättre än man kan tro. Något ojämnt såklart, men ibland alldeles utmärkt och aningen delikat. Ha, nja delikat …. va f-n är det för ord förresten? Jag menar iallafall att här finns några riktiga pärlor undangömda. Problemet är att Coverdale inte riktigt kan bestämma sig för hur det ska låta. Å ena sidan lutar han sig tillbaka i souldoftande ballader där han låter sin marlborotärda stämma blandas med klinkande piano och skönt blås. Då är det som allra bäst.  Å andra sidan drar han ibland iväg i rockigare nummer som ”Sunny Days”, ”Celebration” och ”Breakdown” men dessa stör mest helhetsintrycket. De passar liksom inte in.

”Blindman” och ”Goldies Place” är några av pärlorna på White Snake  men Northwinds är helt klart den bättre av dessa två plattor. ”Keep On Giving Me Love”, ”Northwinds” och ”Queen of Hearts” är riktiga pärlor. Och i ”Give Me Kindness” får de till ett riktigt skönt gospelsväng. Om du gillar purpleplattan Stormbringer och de tidiga Whitesnakeplattorna bör du lyssna igenom detta.

Tror faktiskt att Coverdale försökte utforska den här delen av sig själv på 90-talet och ville släppa soloplatta med lite mer pianodrivna låtar. Detta satte givetvis skivbolaget stopp för då de ville att det skulle stå Whitesnake på plattorna Coverdale ger ut. Nu är han dock hysat på banan igen med jag hoppas att han ger det ytterliggare ett försök – det kan nog bli riktigt bra.

Citatet: Nothing ever changes,the song remains the same. I feel I’ve got a one way ticket and I’m sitting …. sitting on an empty train” (Northwinds)

CD: 24 Carat Purple – Deep Purple (1975)

Woman from To Tokyo/Fireball/Strange Kind of Woman/Never Before/Black Night/Speed King/Smoke on the Water/Child in Time

Producent: Deep Purple Skivbolag: Purple Records

_________________________________________________________________________________

Så där ja, nu blir det riktigt bra purpleprylar här. Det här är en klassisk samlingsplatta med Deep Purple! Genom att lyssna igenom 24 Carat Purple förstår du precis vari storheten med detta band ligger. Merparten av låtarna är nämligen liveversioner och även om det kanske finns ett och annat att önska i låtlistan så måste jag nog å det bestämdaste hävda att detta är bandets allra bästa samling.

Det är ju på scenen Deep Purples styrka kommer fram! Fantastiska musiker är de allihop och dessa liveversioner är överlägsna studioversionerna. Absoluta höjdpunkter är ”Strange Kind of Woman”, som är min ohotade Purplefavorit – där livesvänget gör låten så mycket bättre, och makalösa tolvminutersversionen av ”Child In Time”. Ja, så får vi kanske inte glömma ”Black Night”.

Vet inte hur många gånger jag lyssnat på den där duellen mellan Ritchie Blackmore och Ian Gillan i ”Strange Kind of Woman” eller Blackmores stolpiga inledning i ”Smoke On The Water”. Det är något magiskt över den här skivan. Det är ett praktexempel på hur ett riktigt bra rockband ska låta. Sedan måste jag bara nämna Ian Paice. Och John Lord. Ja, och Roger Glover. Så, nu var det sagt. Gaaaaaaah vad längesedan jag lyssnade på den här skiva. Den är ju hur bra som helst!! Anledningen! Ha …… Ja, ni fattar!?

Citatet: ”There once was a woman, a strange kind of woman the kind that gets written down in history … her name was Nancy, her face was nothing fancy, she left a trail of happiness and misery … I loved her … Everybody loved her … she loved everyone and gave them good return” (Strange Kind of Woman)

CD: Perfect Strangers – Deep Purple (1984)

Knocking at Your Back Door/Under the Gun/Nobody’s Home/Mean Streak/Perfect Strangers/Gypsy’s Kiss/Wasted Sunsets/Hungry Daze

Producent: Roger Glover & Deep Purple Skivbolag: Polydor

______________________________________________________________________________

Det här är nog egentligen den sista riktigt bra plattan med Deep Purple. Fast bandet finns ju fortfarande, dock i en helt annan form där endast tre av medlemmarna hänger kvar. Och det här är alltså över 25 år sedan – men Deep Purple stretar på fortfarande.

Då jag var blott tio år gammal när den här skivan kom ut får jag nog betrakta Perfect Strangers som min inskolning i Deep Purple-diskografin. Och då hade de lirat tillsammans sedan 60-talet och det här var deras återföreningsplatta. När Ritchie Blackmore tröttnade på bandet runt -74 fick de ur sig ytterliggare en platta innan bandet somnade in och inte återvände förrän just -84. Då med den klassiska uppsättningen som gjorde Machine Head.

Det här är inte bra rakt igenom men inledande ”Knocking At Your Back Door” ger mig fortfarande rysningar och min kusin sade alltid skämtsamt att ”den låten är sju minuter för kort”. ”Under The Gun” håller fortfarande måttet och titelspåret ”Perfect Strangers” har en av de fetaste orgelmattorna sedan Uriah Heep såg dagens ljus. Fläskigt och baktungt. Klassiskt!

Fast trummisen Ian Paice har lugnat ner sig en aning, det är lite synd, men Ian Gillan sjunger bättre än någonsin och Blackmore levererar en del klassiska solon. Men här efter tog det stopp! Blackmore hängde med på några plattor till innan han hoppade av igen och sedan dess har bandet fortsatt utan honom, men utan några lyckade resultat. Blackmore har förresten helt tappat huvudet, för nu för tiden klär han ut sig i medeltida dräkt och spelar nån konstig folkmusik-variant i kyrkor tillsammans med sin fru under namnet Blackmore’s Night. Hörde att han nyligen spelat in en cover på Nordmans ”Vandraren” men jag tror inte att jag vågar lyssna på den.

Citatet: ”Sweet Nancy was so fancy to get into her pantry we had to be the aristocracy”

Bonusinfo: Det sägs att basisten Roger Glover blev tagen av polisen för fortkörning på väg till studion men när han berättade för poliserna att han var på väg för att spela in en ny platta med Deep Purple lär de ha rivit böteslappen och istället eskorterat honom med blåljus. Det är ju lite rock n roll!

LP: Naked Thunder – Ian Gillan (1990)

Sid 1: Gut Reaction/Talking to You/No Good Luck/Nothing But the Best/Loving on Borrowed Time/Sweet Lolita

Sid 2: Nothing to Lose/Moonshine/Long and Lonely Ride/Love Gun/No More Cane on the Brazos

Producent: Leif Mases Skivbolag: Teldec

__________________________________________________________________________________

Jag tycker väldigt mycket i den här bloggen, eller hur? Och här kommer ytterliggare en åsikt: Ian Gillan har en av världens bästa röster! Så är det bara! Det är ju fan att han aldrig ska få till det utanför Deep Purple, ja … och under de senaste femton åren inte ens där.

Han sjunger bra! Han sjunger bra! Han sjunger bra! Jävligt bra! Ja, och så även på denna soloplatta som han lyckades få ur sig kort efter att han lämnat purple, igen. Fast det blev liksom inte bra. Gillan får aldrig till det utanför Deep Purple och även om han gjort grejer med egna bandet Gillan som funkar och kanske en och annan låt här och där så vill det sig aldrig. Tänk bara på hur det gick när han gick med i Black Sabbath. Hugah!

Nej,den här skivan kan du faktiskt vara utan. Det finns inga bra låtar. Enda gången jag ens reagerar, dvs mitt lillfinger rör sig en aning, är i åttaminuterspekoralet ”No More Cane on the Brazos” där Purple-parhästen Roger Glover gästar. Och då beror det endast på Gillans röst – som här expanderar och breder ut sig och ger oss någonting alldeles extra. Men det är nog allt, tyvärr.

Citatet: ”If you’re going on the river in 1910 whoo ooh whoo ohh oh” (No More Cane On The Brazos)